Bevisbörda i brottmål i förhållande till den nya samtyckeslagstiftningen

Sammanfattning: I samband med den nya samtyckeslagstiftningen uppstod diskussioner kring åklagarens bevisbörda. Syftet med uppsatsen är att klargöra om bevisbördan påverkats av den nya lagstiftningen. Straffbestämmelsen om våldtäkt i sin nya lydelse innebär att gränsen mellan en straffri och straffbar gärning går vid om deltagandet i den sexuella handlingen är frivilligt. Ett frivilligt deltagande ska ha kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt. Skillnaden kan sägas vara den att det inte längre krävs att gärningsmannen använt sig av våld eller hot för att handlingen ska anses vara straffbar som våldtäkt. Det är dock fortfarande åklagaren som har bevisbördan för att den sexuella handlingen har genomförts utan ett frivilligt deltagande. Att bevisbördan i brottmål åvilar åklagaren beror på en grundläggande princip som råder inom alla rättsstater. Åklagaren definierar sin bevisbörda genom sin gärningsbeskrivning. Det innebär att åklagaren har bevisbördan för samtliga relevanta omständigheter i gärningspåståendet. Anledningen till varför bevisbördan placerats på åklagaren torde vara för att motverka att det meddelas felaktiga domar. Åklagarens bevisbörda är dessutom förenat med ett högt beviskrav. Att bevisbördan vilar på någon innebär att personen ifråga står risken för att omständighetens existens inte går att utreda i målet samtidigt som ett beviskrav riktas mot denne. Beviskravet i brottmål innebär att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade begått gärningen på det sätt som åklagaren påstått. Det ska alltså i princip inte finnas andra möjliga förklaringar än det händelseförlopp åklagaren angett. Beviskravet anger således bevisningens erforderliga styrka. Finner domstolen att åtalet är styrkt ska de värdera och granska den tilltalades förklaring och motbevisning. Den tilltalade kan sägas ha en falsk bevisbörda eller en förklaringsbörda som denne ska uppfylla annars står sig åklagarens bevisning. Att bevisbördan är förenat med ett högt beviskrav beror på att lagstiftaren vill eliminera risken för att oskyldiga ska dömas till ansvar. Det är ständigt en kamp mellan effektivitet och rättssäkerhet.