Myresjöhusmålet, vårdslöshetsbedömningar och ansvaret som åvilar aktörer som projekterar byggkonstruktioner.

Sammanfattning: Domslutet i NJA 2015 s. 1040 överraskade många aktörer inom byggbranschen, då en entreprenör ansågs ha agerat vårdslöst när han använt sig av en byggmetod, som vid tidpunkten för uppdragets genomförande ansågs fackmässig, men som senare visade sig vara direkt olämplig. I rättsfallet prövades avtalsförhållandet mellan totalentreprenören och konsumenten. Avtalstolkningsvis etablerade domstolen mycket höga aktsamhetskrav, varför den branschpraxis och de typgodkännanden som fanns i anslutning till den valda byggkonstruktionen i princip saknade betydelse vid vårdslöshetsbedömningen. Eftersom vårdslöshetsbegreppet är centralt för ansvarsfrågan i flertalet avtalsförhållanden inom entreprenadrätten, aktualiseras frågan om domens prejudikatvärde sträcker sig till att omfatta även andra aktörer inom byggbranschen. I detta arbete undersöks och analyseras huruvida bedömningen av vad som utgör vårdslöst beteende enligt NJA 2015 s. 1040 kan och bör påverka vidden av en byggkonsults ansvar gentemot en entreprenör. I undersökningen noteras det att det synes finnas ett behov av att höja kvaliteten inom bygg- och anläggningssektorn och byggbranschens bristfälliga rutiner förefaller skapa problem. Tekniska lösningar behöver väljas med större omsorg och regleringen behöver ge de projekterande aktörerna ett incitament att vidta förebyggande åtgärder. Eftersom byggkonsulten är den aktör som oftast utför projekteringsarbetet och det är han som innehar mest byggnadsteknisk kompetens, är det från ett värdeperspektiv önskvärt att incitamentet träffar honom. I grunden skiljer sig dock konsultens ansvar från entreprenörens, då entreprenören har ett resultat-och metodansvar, medan konsulten främst bär ett metodansvar. I NJA 2015 s. 1040 tillmättes entreprenörens resultatansvar en viss betydelse även i vårdslöshetsbedömningen. Dessutom gjorde sig konsumentskyddshänsyn gällande. Dessa omständigheter ger upphov till vissa betänkligheter vad gäller domens prejudikatvärde i förhållande till avtalsrelationen mellan byggkonsulten och entreprenören. Jämförs däremot bedömningsgrunderna som användes i NJA 2015 s.1040 med de som använts av HD när andra rådgivares ansvar bedömts, kan emellertid flertalet likheter noteras. De resonemang som förts i dessa rådgivningssammanhang har dock inte resulterat i lika långtgående skyldigheter för den enskilde uppdragstagaren. Rättsekonomiska argument talar för att den mest eftersträvansvärda lösningen vore att lägga det tyngsta ansvaret på byggkonsulten. Samtidigt pekar de normer som reglerar byggbranschens avtalsförhållanden på att det finns ett större utrymme för rättstillämparen att lägga det mer omfattande ansvaret på entreprenörerna. I arbetet dras slutsatsen att den vårdslöshetsbedömning som användes i NJA 2015 s. 1040 kan användas, i viss modifierad form, för att etablera högre krav på aktsamhet även för byggkonsulter. Däremot bör detta inte medföra att konsulten åläggs en lika långtgående förpliktelse som entreprenören ålades. Istället bör konsultens skyldighet att känna till risker utvidgas, i den mening att konsulten i större grad ska förhålla sig kritisk till såväl etablerad praxis som typgodkännanden. För de fall konkreta vetenskapliga underlag inte finns att tillgå bör entreprenören uppmärksammas på den osäkerhet detta medför, oavsett om metoden är etablerad på marknaden eller inte.