Marknadsföring av alternativa investeringsfonder till icke-professionella investerare : En analys av regleringens ändamålsenlighet

Detta är en Master-uppsats från Linköpings universitet/Filosofiska fakultetenLinköpings universitet/Affärsrätt

Sammanfattning: I kölvattnet av finanskrisen 2008 har regleringen på det finansiella området ökat markant. En del av den finansiella marknaden som varit nästintill oreglerad innan 2008 års finanskris är verksamheten för förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIF-förvaltare). Sedan 2011 omfattas dock denna verksamhet av reglering på såväl unionsrättslig nivå, i och med Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU, som på nationell nivå, i och med direktivets implementering i svensk rätt genom lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder (LAIF). Motiven för reglering på det finansiella området i allmänhet och för AIF-förvaltare i synnerhet har varit flera, emellertid är säkerställande av stabilitet i det finansiella systemet det mest framträdande. I uppsatsen undersöks huruvida regleringen avseende marknadsföring av AIF-fonder till icke-professionella investerare är ändamålsenlig. För att besvara frågeställningen om regleringens ändamålsenlighet identifieras LAIF:s övergripande såväl som underliggande ändamål och används som utvärderingsvariabel. Med hjälp av utvärderingsvariabeln undersöks i vilken utsträckning de övergripande ändamålen tillgodoses med regleringens utformning.  Regleringen av marknadsföring av AIF-fonder till icke-professionella investerare skiljer sig åt. Dessa skillnader föranleds av motivet att skydda investerare, ty olika AIF-fonder har olika starkt investerarskydd. Investerarskyddet vid marknadsföring av AIF-fonder tar sig uttryck genom bestämmelser om informationsgivning och produktingripande åtgärder. Kraven på informationsgivning ämnar hjälpa investerare att fatta väl övervägda och kvalitativt bättre investeringsbeslut. I uppsatsen påvisas dock att omfattande informationsgivning, något som kraven på informationsgivning i LAIF föranleder, till stora delar är ett ineffektivt skydd emedan informationsgivningen inte sällan leder till informationsöverflöd. Anledningen härför är investerares, främst konsumenters, tillkortakommanden i form av bristande kognitiv förmåga. Vidare försvårar den befintliga investerarklassificeringen för investerare att erhålla ett adekvat skydd genom informationsgivning. Klassificeringen av investerare medför att även institutionella investerare faller in under kategorin ”icke-professionella investerare” trots att skyddsnivån i regleringen är anpassad efter konsumenters skyddsbehov. De produktingripande åtgärderna, å andra sidan, förhindrar marknadsföring av AIF-fonder, i form av riskkapitalfonder, till konsumenter med anledning av att dessa AIF-fonder bedöms för riskfyllda för konsumenter att investera i. Utformningen av de produktingripande åtgärderna i LAIF får dock följden att erhållet skydd beror på personlig status, eftersom det skydd konsumenterna erhåller utgörs av en miniminivå för investering.  I uppsatsen ifrågasätts således investerarskyddets utformning vid marknadsföring av AIF-fonder i LAIF och hur långt detta skydd kan sträcka sig i förhållande till andra i lagen beaktansvärda intressen. Till diskussionen är även gränsdragningen mellan investerares legitima skyddsbehov och överbeskydd, av vikt. Frågan om huruvida regleringen avseende marknadsföring av AIF-fonder till icke-professionella investerare är adekvat utformad, besvaras i uppsatsen nekande. Därtill presenteras förslag på förändring av regleringens utformning de lege ferenda, i syfte att uppnå en mer ändamålsenlig reglering.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)