Legalisering av det egna bruket av narkotika - följder för polisens praktiska arbete ur ett tvångsmedelsperspektiv

Sammanfattning: Föreställ er att vi i Sverige skulle legalisera det egna bruket av narkotika. Det skulle bli lagligt att snorta kokain, att skjuta upp heroin eller att röka marijuana. Vad skulle detta innebära för svensk Polis, sett ur ett tvångsmedelsperspektiv? Toleransen i Sverige gentemot droger är väldigt låg. Narkotikafrågan har under en längre tid varit, och är fortfarande, högprioriterad hos regering och riksdag. Det uttalade målet är att vi ska leva i ett "ett narkotikafritt samhälle". Trots detta har varken vi i Sverige eller något annat land, uppnått målet avseende frihet från droger. Eftersom narkotika står högt på politikernas dagordning lägger svensk Polis också ned mycket tid och resurser i sin strävan efter att konfrontera och lagföra såväl säljare som brukare. Svensk lagstiftning avseende tvångsmedelsanvändning är också relativt liberal jämfört med andra länder, och ger Polisen goda möjligheter att fatta beslut om användande av tvångsmedel för att hitta bevis om brottslighet. Det är "lätt" att fatta beslut om t.ex. en husrannsakan, för att söka bevis som ska användas mot den misstänkte vid en eventuell rättegång. Som ett resultat av detta arbetar svensk Polis på ett aktivt och offensivt sätt för att göra det så svårt som möjligt att såväl sälja som bruka droger. Arbetet genererar förutom lagföringar för dessa brott även bonuseffekter: En misstänkt som från början konfronteras med misstanke om eget bruk kan ofta i förlängningen visa sig inneha såväl droger som vapen. Våldsbrottslighet är också nära förknippat med eget bruk av droger. Bonuseffekterna begränsas inte enbart till det rent straffrättsliga: i takt med att fler brott uppdagas tack vare det offensiva polisarbetet kan detta påverka den misstänktes bidrag, taxering, m.m. Men vad skulle då hända om det egna bruket skulle legaliseras? Skulle vi fortfarande kunna konfrontera personer på det sätt som görs idag? Skulle bonuseffekterna gå förlorade? Svaret enligt uppsatsen är att så troligtvis inte skulle bli fallet. En legalisering skulle innebära en temporär nedgång i polisens arbete, då man skulle vara tvungen att lägga om taktiken och hitta andra, lagliga, sätt att konfrontera de personer man vill konfrontera. Resultaten i uppsatsen talar för att en legalisering skulle kunna öppna upp för en mer liberal tolkning av hur tvångsmedel får användas. Det finns redan ett exempel på detta, i uppsatsen omnämnt som "G.R.L-fallet". Polispersonal använde misstanken om eget bruk av narkotika som grund för en husrannsakan i den misstänktes hem. Man hävdade, framgångsrikt, att en köpdos narkotika alltid är större än en brukardos, varför det rimligen kunde antas att brukaren fortfarande med viss sannolikhet innehade narkotika. Detta skulle kunna göra att en misstanke om eget bruk automatiskt skulle innebära en misstanke om innehav. Slutsatsen blir att en legalisering, trots att den skulle innebära en belastning för såväl samhället som Polisen, inte skulle innebära någon katastrof i det långa loppet ur ett tvångsmedelsperspektiv. Kreativa och duktiga poliser skulle hitta lagliga vägar för att kunna hantera de problem man vill trots att eget bruk vore lagligt.