Människan och Naturen i Mary Shelleys Frankenstein or the Modern Prometheus

Sammanfattning:

 Denna uppsats ämnar med hjälp av av teorier från ekokritik och posthumanism besvara frågorna hur Mary Shelley i sin roman skildrar relationen mellan natur och människa, samt hur man med utgångspunkt i Frankensteins monster (i uppsatsen refererad till som Skapelsen) kan diskutera begreppet människa. Med ekokritik menas här att studera det mänskliga jämfört med det ickemänskliga samt att också diskutera detta mänskliga, vilket är en av huvudpoängerna inom posthumanism.

Den vetenskapssyn och natursyn som var gällande på Mary Shelleys tid var antropocentrisk, en världsåskådning som alltid utgår ifrån människan, och som oftast ger människan högre status än allt annat. I romanen skildras detta genom Kapten Waltons syn på sitt upptäcktsresande, och Victor Frankensteins önskan att besegra döden, eller naturen, genom att skapa en ny varelse, för vilket han får plikta med sitt liv, då han inte klarar det hårda klimatet vid Nordpolen. Det blir alltså naturen som dödar honom. I detta kan ses Mary Shelleys kritik mot ett oansvarigt utforskande av naturen och dess processer.

Vid försök att diskutera konceptet människa kan upptäckas att en definition lätt motarbetas genom att inte alla människor passar in på denna definition, och att det också kan finnas andra varelser som helt eller delvis gör det. Saken kompliceras dessutom av att en maskin, en robot, eller en artificiell intelligens, numera kan fungera mycket likt en hjärna, och att den mänskliga hjärnan beskrivs som en serie elektrokemiska impulser. Vi leds att acceptera Derridas tanke att människa inte är något som går att definiera.

Även denna diskussion kan ses som antropocentrisk, vilket är en av svårigheterna; att bortse från sin egen kulturs världsåskådning.