Kvinnors traumatiska upplevelser i samband med förlossning som orsakat förlossningsrädsla : en litteraturöversikt

Sammanfattning: Förlossningsrädsla kan beskrivas som specifik rädsla kopplat till förlossning som i någon grad påverkar det dagliga livet på ett negativt sätt. Rädslor kan innefatta att kvinnan själv eller barnet ska skadas under förlossningen, tappa kontrollen, vara beroende av andra eller ha en koppling till fobier som rör sjukhusmiljön. Förlossningsrädsla ökar risken att få en negativ förlossningsupplevelse. Tidigare forskning visar också att den enskilt viktigaste riskfaktorn för svår förlossningsrädsla hos flerföderskor är en tidigare traumatisk förlossningsupplevelse. Prevalensen för förlossningsrädsla varierar mellan länder från 14 till 23 procent, få studier på förlossningsrädsla är gjorda i utvecklingsländer. Förlossningsrädsla kan drabba alla kvinnor men riskfaktorer är depression och ångest, bristande socialt stöd, låg smärttröskel, tidigare psykiskt förlossningstrauma, tidigare våld eller sexuella övergrepp samt annan kulturell bakgrund. Barnmorskan är central för att identifiera och stödja kvinnor med förlossningsrädsla. Hjälpen som kvinnorna får för sin rädsla varierar internationellt. Behandlingen kan bestå av stödsamtal, olika former av terapi, planlagd förlossning eller kejsarsnitt samt barnmorskeledda kontinuitetsmodeller. Konsekvenser av förlossningsrädsla är utdragna förlossningar med fler interventioner inklusive akuta kejsarsnitt, sänkt smärttröskel, psykiska svårigheter i efterförloppet som PTSD, fördröjning till nästa graviditet samt undvikande att skaffa fler barn. Förlossningsrädda kvinnor önskar sig i högre utsträckning kejsarsnitt vilket kan innebära fler risker än vaginal förlossning när det inte finns en medicinsk indikation. Syftet med denna litteraturöversikt var att belysa förlossningsrädda kvinnors upplevelser av föregående födsel som orsakat förlossningsrädsla. Metoden för arbetet var en allmän litteraturöversikt med kvalitativ ansats. Artiklar som granskats och använts i resultatet har baserats på intervjuer och skriftliga kommentarer från kvinnor med förvärvad förlossningsrädsla. Data har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. I resultatet identifierades tre kategorier: ”Vikten av stöd”, ”Att tappa kontrollen över sin förlossning” och ”Att gå vidare”.  Vidare kunde flera underkategorier urskiljas under varje kategori. ”Vikten av stöd” innefattade både bristfälligt bemötande och bristande fysisk närvaro av personal vilket skapade oro och en känsla av att vara betydelselös. ”Vikten av stöd” innefattade även upplevelser när vårdpersonal varit betydande för att ta sig igenom en traumatisk förlossning. ”Att tappa kontrollen över förlossningen” kunde innebära att bli exkluderad genom bristfällig kommunikation, dåliga attityder eller att medicinska ingrepp skedde utan samtycke. Detta kunde leda till att kvinnorna började tvivla på vårdpersonalens kompetens, kände sig felbehandlade, emotionellt frånvarande eller fråntagna sin förlossning. ”Att gå vidare” berörde hur kvinnorna hade hanterat sina traumatiska upplevelser, hur de förhållit sig till en ny graviditet och vilka rädslor som var kopplade till en eventuellt kommande förlossning. Slutsatsen är att vårdpersonalens stöd innan, under och efter förlossningen är av största vikt för att förlossningsrädda kvinnor ska kunna gå igenom en förlossning och äga sin upplevelse genom bevarad kontroll, samt för att kunna gå vidare efter en tidigare traumatisk förlossning.