Radiojodbehandling vid Graves sjukdom: långvarig effekt och påverkan på livskvalitet

Sammanfattning: Bakgrund: Graves sjukdom är den vanligaste formen av hypertyreos med en incidens på 20 fall per 100 000 individer och år. Graves sjukdom är ett autoimmunt tillstånd där autoantikroppar riktade mot tyreoideastimulerande hormonreceptorer (TSH-R) orsakar okontrollerad syntes och sekretion av tyreoideahormonerna trijodtyronin (T3) och tyroxin (T4). Hur tillståndet uppkommer är inte fullständigt förstått, riskfaktorer inkluderar dock rökning, kvinnligt kön och emotionell stress. Det finns i dagsläget tre etablerade behandlingsmetoder vid Graves sjukdom, dessa är tyreostatikabehandling, radiojodbehandling och tyreoidektomi. Behandling med tyreostatika pågår i regel i 12-18 månader, efter avslutad behandling är risken för recidiv mellan 50-60%. Både tyreoidektomi och radiojodbehandling är definitiva behandlingsmetoder som för majoriteten innebär övergång i hypotyreos med livslångt behov av levotyroxin-(LT4)behandling. Syfte: Syftet med examensarbetet var att undersöka långvarig effekt av radiojodbehandling vid Graves sjukdom och hur radiojodbehandling påverkar livskvalitet. Metod: Arbetet utfördes som en litteraturstudie, en sökning efter kliniska studier gjordes i PubMed med sökorden ”Graves disease” AND ”iodine radioisotopes”. Totalt åtta artiklar som i praktiken baserades på fem studier inkluderades i litteraturstudien. Resultat: Studie 1A, 1B och 1C var uppföljningsstudier av en tidigare utförd randomiserad klinisk studie. I studie 1A sågs det att samtliga individer som behandlats för Graves sjukdom hade sämre livskvalitet än den generella befolkningen 14-21 år efter behandling, ingen skillnad kunde ses beroende på behandlingsmetod. Studie 1B visade att skillnaderna i livskvalitet som funnits i studie 1A inte berodde på tyreoideahormonstatus. Resultaten i studie 1C visade att autoimmun aktivitet i form av tyreoideastimulerande hormonreceptorantikropp(TRAk)-nivåer var förhöjda bland individer som behandlats med radiojod i samtliga fem år som uppföljningen skedde, bland tyreostatika- och kirurgibehandlade individer var TRAk-nivåer normaliserade ett år efter behandling.  Studie 2 visade att tidig insättning av LT4 efter radiojodbehandling kunde förebygga försämring i livskvalitet de sex första månaderna efter radiojodbehandling. I studie 3 sågs det att större andel individer utvecklade oftalmopati efter radiojodbehandling jämfört med tyreostatika, vidare sågs sämre livskvalitet bland individer som utvecklat oftalmopati jämfört med individer utan oftalmopati. Studie 4 eftersökte optimumdosering av radiojod för att uppnå eutyreos bland individer med Graves sjukdom, det fanns att 1,85 MBq/g resulterade i eutyreos hos 72% 12 år efter behandling. I studie 5A sågs det att majoriteten av radiojodbehandlade individer övergick i hypotyreos samt att andelen som upplevde återställning 6-10 år efter diagnostisering var mindre bland de som efter behandling av Graves sjukdom var i behov av LT4-behandling. Studie 5B visade att radiojodbehandlade individer hade sämre livskvalitet jämfört med individer som behandlats med tyreostatika eller kirurgi 6-10 år efter behandling av Graves sjukdom. Vidare hade hela studiepopulationen, oavsett behandlingsmetod, sämre livskvalitet jämfört med den generella populationen. Slutsats: På grund av skillnader i upplägg och utfallsvariabler i de inkluderade studierna kan inga generella slutsatser dras utifrån samtliga studieresultat. Sammantaget sågs dock att individer som behandlats för Graves sjukdom har sämre livskvalitet jämfört med den generella befolkningen många år efter behandling. Det förefaller finnas ökad risk för sämre livskvalitet efter radiojodbehandling av Graves sjukdom jämfört med tyreostatika och tyreoidektomi, det krävs dock fler studier för att säkerställa dessa resultat samt undersöka hur och varför radiojodbehandling påverkar livskvalitet.