Vilken effekt har olika typer av immunsuppressiv behandling vid de autoimmuna hudsjukdomarna alopecia areata och vitiligo? : En litteraturstudie

Detta är en Kandidat-uppsats från Linnéuniversitetet/Institutionen för kemi och biomedicin (KOB)

Sammanfattning: Bakgrund: Människans försvar mot omvärlden och patogena mikrober består av ett väl utvecklat immunsystem innehållande det medfödda immunsystemet, innate, som inte förändras nämnbart över tid samt det adaptiva immunsystemet som skapar minnesceller efter immunrespons på peptidantigen. Det medfödda immunsystemets receptorer binder främmande strukturer och agerar snabbt genom att skapa inflammatorisk respons. Människans adaptiva immunsystem har celler som tar upp, bryter ned och via major histocompatibility complex (MHC) presenterar peptidantigen för T-celler. T-celler behöver flera stimuleringsvägar för att starta immunrespons. Immunsystemets celler kontrolleras så immunologisk tolerans upprätthålls. Autoimmunitet orsakas troligen av genetisk känslighet där den genetiska dispostitionen inte kan upprätthålla immunologisk tolerans vid trauma. Alopecia areata och vitiligo är de enda kända autoimmuna hudsjukdomarna som inte är antikroppsmedierade. Sjukdomarna drabbar 1 – 2 % av befolkningen. Hårfolliklar attackeras av autoreaktiva T-celler vid alopecia areata vilket ger håravfall. Vitiligo ger depigmenterade hudområden orsakat av autoreaktiva T-celler som förstört melanocyter. Sjukdomarna behandlas med immunsuppressiva läkemedel lokalt på huden eller systemiskt. Syfte: Examensarbetet syftade till att erhålla en djupare kunskap rörande likheter och skillnader i mekanism mellan de autoimmuna hudsjukdomarna alopecia areata och vitiligo samt undersöka och besvara frågeställningen vilken effekt olika typer av immunsuppressiv behandling har vid dessa sjukdomar.  Metod: Examensarbetet är en litteraturstudie som baseras på sex stycken vetenskapliga artiklar framsökta ur databasen PubMed genom flera sökningar. Sökningarna avgränsades genom användande av bl.a. sökorden alopecia areata, vitiligo, treatment, tacrolimus och janus kinase. Resultat: Studie 1 och 2 utvärderar systemisk puls-behandling med glukokortikoider. Patienterna i studie 1 hade alopecia areata med omfattande håravfall och behandlingsrespons sågs hos många patienter. Vitiligo-patienterna i studie 2 uppvisade minskad sjukdomsaktivitet vilket ses i färre nya lesioner samt repigmenterade lesioner, dock ses ingen repigmentering hos en del patienter. Studie 3 och 4 utvärderar lokal behandling med takrolimus-salva. Patienter med vitiligo i studie 3 fick viss repigmentering av lesionerna och patienterna med alopecia areata i studie 4 fick delvis håråterväxt. Effekten av oralt administrerade januskinas-hämmare utvärderas i studie 5 och 6. Studie 5 visar att många patienter med alopecia areata fått mycket håråterväxt vid behandlingens slut och studie 6 påvisar behandlingsrespons hos hälften av vitiligo-patienterna där repigmentering främst ses på hudområden exponerade för solljus. Slutsats: Litteraturstudien visar att olika typer av immunsuppressiv behandling kan lindra sjukdoms-utbrott samt förkorta sjukdomstid vid de autoimmuna hudsjukdomarna alopecia areata och vitiligo. Immunologiskt sett har sjukdomarna liknande sjukdomsmekanismer genom inflammatorisk respons som ger aktivering av autoreaktiva T-celler. Behandlingsresistensförekommer och därför behövs fortsatt forskning kring sjukdomsmekanismer och nya läkemedel.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)