Att möta barn som bevittnat familjevåld - Fem behandlares uppfattningar kring arbete med utsatta barn

Sammanfattning: Mörkertalet kring antalet barn som i Sverige utsätts för att bevittna familjevåld är stort och det finns inga exakta uppgifter över hur många som berörs. Enligt kommittén mot barnmisshandel handlar det om mellan 100 000 och 200 000 barn varje år. Det var först i mitten av nittiotalet som de utsatta barnen började uppmärksammas i större utsträckning och på senare tid har det börjat fokuseras mer kring olika former av behandlingsinsatser eftersom barnen anses vara i stort behov av bearbetning av sina upplevelser. I dag finns det ett tiotal relativt nystartade verksamheter runtom i landet som arbetar med behandling av barn som bevittnat familjevåld. Det övergripande syftet var att undersöka hur behandlingspersonalen vid de utvalda verksamheterna uppfattade sitt arbete och hur de tillämpade barnperspektivet. Syftet var även att jämföra informanternas utsagor med varandra samt med vad forskningen ansåg vara av vikt vid behandling av utsatta barn inom olika teman. Studien baserades på halvstrukturerade kvalitativa intervjuer med fem behandlare som arbetade vid fyra olika verksamheter. Resultatet redovisades utifrån citat av intervjupersonerna som sedan analyserades med hjälp av aktuell litteratur och forskning kring behandlingsarbete inom åtta teman samt barnperspektiv, dvs. utifrån några författare och forskare inspirerade av olika teoretiska utgångspunkter som tex. Inger Ekbom, Barbro Metell samt Atle Dyregrov m.fl.. Resultatet av undersökningen visade bl.a. att alla verksamheterna med undantag för vissa skillnader i struktur och innehåll i princip använde sig av samma arbetsmodeller, främst Trappanmodellen och Children are people too och alla koncentrerade sig på behandling av enbart barnet. Behandlarna var relativt samstämmiga när de beskrev hur de uppfattade sitt arbete, vad de ansåg vara viktigt att fokusera på och vilka hinder de urskiljde. Behandlarna delade även uppfattningen någorlunda om vad de ansåg vara barnets bästa utifrån ett barnperspektiv och hur man borde tillämpa barnperspektivet i praktiken. En huvudsaklig slutsats var att behandlingspersonalen vid de olika verksamheterna var förhållandevis eniga med varandra samt med vad forskningen visade men att det förekom vissa utmärkande skillnader särskilt gällande en av verksamheterna som även skiljde sig mer organisatoriskt jämfört med de övriga tre verksamheterna. Resultatet kunde dock inte generaliseras då det enbart grundades på utvalda intervjupersoners subjektiva erfarenheter av just deras behandlingsarbete.