En muntlig utsaga - ett halvt bevis. En kritisk granskning av stödbevisningens betydelse för den muntliga utsagans framgång i brottmålsprocessen

Sammanfattning: Sammanfattning I Sverige råder fri bevisprövning med fri bevisvärdering. Det innebär att inga formella regler uppställs för hur ett bevis ska värderas eller vilka metoder som ska tillämpas av domstolen vid bevisvärderingen. Således är det teoretiskt möjligt att vid en ord mot ord situation finna det ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort som åklagaren gör gällande. Trots detta är det mycket sällan åklagarna väcker åtal utan att en omfattande bevisning finns som stöd för utsagans tillförlitlighet. Detta gäller i synnerhet vid brott som sexuella övergrepp och mer precist våldtäkt. Det faktum att målsägandens utsaga i princip aldrig ensamt anses fullt tillförlitlig har lett till den frågeställning som varit styrande för denna uppsats: Hur ser praxis ut idag angående stödbevisning vid utsagomål och hur förhåller sig underrätterna till denna praxis i deras rättstillämpning? Frågeställningen har fört tankarna vidare till frågan om det idag uppställs ett krav på stödbevisning i praxis? Och till frågan om det kan skönjas någon bevishierarki, dvs. är det något stödbevis som tenderar att åberopas oftare än ett annat och finns det något stödbevis som tenderar att stärka målsägandens utsaga bättre än ett annat bevis? Men även till frågan om hur HovR förhåller sig i värderingen av målsägandens muntliga utsaga till förekommande stödbevis och praxis avseende bevisvärdering. Min slutsats är att HD:s praxis har medfört att stödbevisning idag i princip är ett krav för att fällande dom ska kunna meddelas i en ord mot ord situation vid ett sexuellt övergrepp. Vidare är denna praxis något som underrätterna anpassat sig till. Det stödbevis som står högst i hierarkin, oftast är förekommande och som därmed oftast kompenserar den inte helt tillförlitliga utsagan är ett närstående vittne med en andrahandsutsaga. Den övergripande frågeställningen med dess underfrågor har besvarats dels genom en kvalitativ innehållsanalys av de ledande NJA-fallen på bevisrättens område. Metoden tillämpas genom att citat ur praxis tagits fasta på. Citat som sedan analyserats ensamt men även jämförts sinsemellan över tiden för att fastställa en tendens i HD:s sätt att formulera sig i domskälen, detta avseende bevisvärdering och formuleringen kring hur beviskravet uppfylls. Men även har den traditionella juridiska metoden tillämpats där gällande rätt har utretts och där domstolens process vid bevisvärderingen i brottmål och i synnerhet vid värderingen av den muntliga utsagan utretts. Vidare har tillförlitlighet men även trovärdighet, åklagarens bevisbörda och gällande beviskrav redogjorts för då detta har stor betydelse för bevisprövningen. Även har det redogjorts för de mest frekvent förekommande stödbevisen i praxis för att utröna om någon bevishierarki kan skönjas. Dessa stödbevis är vittnen med en andrahandsutsaga, sakkunniga, tekniskbevisning i form av DNA och medicinsk dokumentation. Vidare har tio HovR-avgöranden granskats och därmed fått utgöra nedslag i verkligheten, detta i avseende att utröna hur HovR förhållit sig i sin värdering av målsägandens utsaga till förekommande stödbevis och praxis avseende bevisvärdering.