Våldtäktsparagrafen - en lagstiftning i ständig förändring

Sammanfattning: Sammanfattning Syftet med denna uppsats är att undersöka hur svenska domstolar dömer i våldtäktsfall där det inte finns ett idealoffer eller en idealgärningsman. Den typ av våldtäktsfall där det inte handlar om en ren överfallsvåldtäkt, fall där det inte finns bevisning i form av omfattande skador på målsägaren. Den typ av ärenden där händelsen utspelar sig i ett socialt sammanhang, ofta i närvaro av alkohol eller droger. Där samtliga inblandade är unga personer och, som i det fall har valts att granskas i den här uppsaten, där det handlar om flera gärningsmän som vid ett och samma tillfälle skall ha förgripit sig på ett och samma offer. I uppsatsen granskas ett fall som i media kom att kallas för ”Tenstafallet”. Anledningen till att valet föll på Tenstafallet var dels för den massmediala uppmärksamhet som fallet ådrog sig dels för att prövningen av fallet skedde precis i samband med en lagändring av våldtäktsparagrafen. Lagändringen reglerade just det rättsliga område som rätten kom att pröva i Tenstafallet. Lagändringen trädde dock i kraft efter att den aktuella händelsen ägt rum och ”Tenstafallet” skulle således prövas i enlighet med den gamla lagen 1 Första delen av uppsatsen tar upp hur de domstolar som prövade ärendet resonerade kring själva bevisningen och bevisprövningen. Hur bedömde domstolarna trovärdigheten i målsägarens och de tilltalades berättelser, framförallt hur bedömdes dessa i förhållande till varandra. I denna del redovisas även för hur domstolarna resonerade kring den rättsliga bedömningen. Hade målsägaren befunnit sig i ett sådant hjälplöst tillstånd som avsågs i våldtäktsparagrafen och hade de tilltalade i så fall utnyttjat detta på ett otillbörligt sätt? Andra delen av uppsatsen tar upp den massiva kritik som riktades mot såväl domstolars bedömning i våldtäktsfall som mot våldtäktsparagrafens utformning samt samhällets syn på våldtäktsoffer i stort. En rättsprincip är ju att lagen skall återspegla det allmännas rättsmedvetande. I den bild som media presenterade var det mycket tydligt att varken 1 RF 2:10, Legalitetsprincipen, förbud mot retroaktiv lagstiftning 5 allmänheten eller media delade Hovrättens bedömning av ”Tenstafallet”. Uppsatsen innehåller även en kort redovisning av ”Södertäljemålet” och ”Tumbamålet” som är två andra fall som varit viktiga i rättsutvecklingen för våldtäktsparagrafens utformning. Dessa rättsfall belyste de brister som fanns i lagstiftningen och var en del av det som påverkade 2005 års våldtäktslagstiftning. ”Tenstafallet” prövades enligt den lydelsen av våldtäktsparagrafen som infördes i och med 2005 års reform. Lagstiftaren hade redan innan ”Tenstafallet” prövades sett problematiken med den här typen av fall och initierat en utredning vars syfte var att utvärdera 2005 års reform av sexualbrottslagstiftningen2 Denna utredning resulterade i en lagändring som trädde i kraft 1 juli 2013. Lagändringen innebar att begreppet ”hjälplöst tillstånd” byttes ut till ”särskilt utsatt situation”. I och med den nya lagtextens utformning utökades även den typ av utnyttjandesituationer som ett offer kan befinna sig i vilket kvalificerar till att man gör bedömningen att offret varit i en sådan ”särskilt utsatt situation” som avses i 6 kap 1 § 2 st BrB. I uppsatsen tredje del ligger fokus på att granska olika orsaker till varför det är så svårt att få en fällande dom i den här kategorin av ärenden. En del av uppmärksamheten i massmedia handlade om att de tilltalade i ”Tenstamålet” gick fria på grund av att den rättsliga bedömningen gjordes enligt den ”gamla” lagstiftningen. Men hade den rättsliga bedömningen och utgången av ärendet verkligen blivit en annan om man hade tillämpat den lagändring som infördes år 2013? Flertalet personer, bland annat Madeleine Leijonhufvud, har förespråkat att man i våldtäktsparagrafen skall införa ett krav på samtycke vid sexuella kontakter och att man på detta sätt skulle komma åt den problematik som uppmärksammats ibland annat Tenstafallet och Tumbafallet. Slutsatsen av uppsatsen är att det är inte är i beskrivningen av eller omfattningen av vilken typ av situationer som skall omfattas i våldtäktsparagrafens andra stycken som påverkar 2 SOU 2010:71 6 utgången av ett ärende. Det är snarare offrets möjlighet att påvisa att han eller hon faktiskt har befunnit sig i en sådan situation och att det borde varit uppenbart för den eller de tilltalade. Så länge vi har ett beviskrav som lyder ”ställt bortom allt rimligt tvivel” och domstolarna, i brist på tillräcklig stödbevisning, är bundna till den eller de tilltalades historia så kommer vi rimligen inte se fler fällande domar i den här typen av fall 3. En del av slutsatsen är också att de personer som sitter i domstolarna och gör dessa bedömningar kanske inte alltid är så uppdaterade beträffande rådande samhällsnormer, hur ungdomar lever och fungerar i dagens samhälle. När domstolarna vid bevisprövningen ex officio skall pröva alternativa hypoteser i förhållande till den tilltalades berättelse kan man uppleva att dessa bedömningar blir väldigt märkliga och tenderar att kännas helt verklighetsfrämmande. Detta är ett problem som inte kan lösas genom en förändring av lagtexten.