On Truth and Ideology in International Criminal Law

Sammanfattning: Uppsatsen undersöker de internationella tribunalernas uppfattning om, och beskrivning av, det förflutna. Texten rör sig kring begreppen fred och försoning, vilka kvalificeras i människorätts-principen ‘non-repetition’, eller ‘icke-upprepning’, av tidigare förbrytelser. Denna princip väcker frågan om huruvida internationella brottmålsförfaranden kan motverka framtida förbrytelser, genom den historieskrivning de bidrar till. Inledningsvis presenteras den allt mer omfattande ’rätten till sanning’, dess ursprung, utveckling och nutida innebörd. Därpå beskrivs hur det förflutna bearbetas vid de internationella tribunalerna, samt hur denna process påverkar karaktären av, och särdragen i, den rättsliga historieskrivning som därigenom tar form. I samband med denna beskrivning ifrågasätts påståendet att den ‘sanning’ om det förflutna som befästs vid tribunalerna bidrar till att motverka framtida grova förbrytelser. ’Rätten till sanning’, företrädesvis den kollektiva dimensionen av normen, används som en måttstock för denna analys. I det avslutande kapitlet belyses den ideologiska dimensionen av den internationella straffrättens historieförståelse. Det framhålls att ambitionen att hålla individer straffrättsligt ansvariga för vissa särskilt grova brott är ett politiskt projekt och skall förstås som sådant. Slutligen hävdas att den rättsliga historieskrivningens ideologiska särdrag bör exponeras, för att främja den internationella straffrättens preventiva effekt.