Tidigare förhör som bevis i brottmål

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar tidigare förhör som bevis i brottmål och undersöker frågan om när tidigare förhör får föredras som bevis i domstol, tidigare förhörs upptagningsformer och om man kan lita på att de är korrekta samt bevisvärderingen av tidigare förhör. Vittnen, målsägande och tilltalade i brottmål behöver i Sverige som huvudregel framträda personligen för muntliga förhör i domstol. I rättegångsbalken stadgas däremot undantag för när upptagna tidigare förhör istället får föredras som bevis. Dessa undantagna situationer är följande. När en förhörsperson berättar något som avviker från vad som berättats i ett tidigare förhör, om en förhörsperson inte vill eller kan yttra sig om något och vissa fall där en förhörsperson är frånvarande i rätten. Gällande frågan om tidigare förhörs föredragande uppmärksammas Europakonventionens artikel 6 som handlar om rätten till en rättvis rättegång. I denna rättighet innefattas den tilltalades rätt till motförhör av förhörspersoner som är åberopade av åklagaren. I praxis från Europadomstolen och Högsta domstolen har denna rättighet i konventionen uppmärksammats i fall med tidigare förhör som föredras på grund av att en förhörsperson inte vill eller kan yttra sig eller när en förhörsperson inte är närvarande. Europadomstolen har ansett att dessa tidigare förhör inte är förenliga med rätten till motförhör i fall där förhören är den avgörande bevisningen. I svensk rätt enligt Högsta domstolen har det ansetts att tidigare förhör inte får föredras som bevis i situationer där de omfattas av Europadomstolens praxis. I uppsatsen undersöks frågan om förbudet aktualiseras som ett förbud för åklagaren att föredra beviset eller om det faktiskt handlar om ett förbud för domstolen att värdera bevisningen i bevisvärderingen. Gällande tidigare förhörs upptagning och huruvida de är korrekta eller inte identifieras i uppsatsen genom fyra olika upptagningsformer. Skriftliga förhör och inspelade förhör. Där det för skriftliga förhör upptagna av polisen finns konceptförhör, som utgör en sammanfattande text av vad som berättades och förhör i dialogform, som utgör en bokstavlig transkribering av allt som sades i förhöret. För inspelade förhör finns dessa i form av inspelningar med ljud och bild samt inspelningar med endast ljud. Uppsatsen kommer fram till att tidigare förhör i konceptform är de som har allra högst risk för att inte ha upptagits korrekt enligt språklig forskning. Denna uppfattning stöds av praxis och juridisk litteratur. De andra upptagningsformerna anses ha marginella risker för att inte ha upptagits korrekt. Av dessa anses inspelade förhör ha allra minst risk. I bevisvärderingen av tidigare förhör belyser uppsatsen de faktorer som är specifika för tidigare förhör och som kan påverka i bevisvärderingen av dessa. Här särskiljs de situationer där tidigare förhör kan agera som hjälpfaktum till stöd för bevisvärderingen av muntliga förhör i rätten och situationer där tidigare förhör värderas som enskilda bevisfaktum. Uppsatsen framhäver i denna del psykologiska faktorer kopplade till tidigare förhör. Forskning från minnespsykologi visar att människors minne förändras över tid och att berättelser från tidigare förhör därför i många fall kan utgöra bättre bevis än berättelser från förhör under huvudförhandlingen. Uppsatsen behandlar även psykologiska effekter som forskning påvisat till följd av tidigare förhörs presentationsformer. Det utreds att presentationen av tidigare förhör i formen av uppspelning av video, uppspelning av bandinspelning och uppläsning av skriftlig text kan påverka domares trovärdighetsbedömningar och förmåga att avslöja lögner jämfört med bedömningen av förhör ’’live’’ i rätten. Det tas även upp psykologiska studier som visat att bedömare av tidigare förhör kan ha förutfattade meningar om de olika presentationsformerna som innebär att de har en uppfattning om att lögner lättare kan avslöjas eller att personer framstår som mer trovärdiga etc. när förhörspersoner framträder ’’live’’ jämfört med när förhör presenteras genom video, ljud eller skrift. Uppsatsen avslutas med en analys där en metod presenteras för hur tidigare förhör som bevis ska bedömas. Metoden formuleras utifrån de tre frågeställningar som behandlats i uppsatsen. När tidigare förhör kan förebringas som bevis, om man kan försäkra sig att tidigare förhör är korrekt upptagna samt till sist bevisvärderingen av tidigare förhör. Metoden förespråkar att tidigare förhör bedöms utifrån ovan uppställda ordning på grund av att frågorna påverkar varandra i nedstigande led. Om frågan om tidigare förhör tillåts förebringas besvaras nekande blir beviset som helhet inte tillåtet. Svaret på frågan om man kan försäkra sig att ett tidigare förhör är korrekt upptaget påverkar i sin tur följande steg, bevisvärderingen.