Föredömet Sverige : Kedjan av ansvar för skydd mot diskriminering

Sammanfattning:   Föredömet Sverige i korthet År 1930 kunde Sverige för första gången klassas som ett invandrarland. Allt sedan dess har den demografiska sammansättningen varit under stor förändring. I samma tidsperiod började de mänskliga rättigheterna sitt intåg på den internationella scenen. "Allas likhet i värde och rättigheter" tydliggjordes i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som mynnade ut i flertalet konventioner, vilka Sverige inte varit sena på att ratificera. Trots att Sverige har undertecknat och ratificerat konventionerna som förkunnade allas lika värde, var det ändock tveksamt om alla behandlades lika i landet. Sverige blundade länge för förekomsten av diskriminering, åtminstone på grund av etnicitet och religion. Men i takt med en allt mer förändrad befolkningssammansättning och internationellt ställda krav på lagstiftning mot diskriminering, antog Sverige på 80-talet slutligen lagstiftning mot etnisk diskriminering. En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna inrättades också på senare år. Vartefter internationell rätt ändrades och utvidgades, genomfördes så även förändringar och tillägg i den nationella rätten, för att fylla igen de luckor som uppstod. Innan dagens aktuella enade diskrimineringslag, hade vi sammanlagt sju stycken samtida lagar reglerandes olika diskrimineringsgrunder och olika samhällsområden. Det mest framträdande området som skyddats mot diskriminering är arbetslivet. Arbetslivets perspektiv är något som genomsyrat de styrdokument som legat till grund för arbetet mot diskriminering, oavsett vilken del av den offentliga verksamheten man ser till. Staten besitter det yttersta ansvaret för säkerställandet av de mänskliga rättigheterna, framförallt allas lika värde. För att skyddet mot diskriminering fullt ut skall fungera måste den samlade offentliga verksamheten i sin myndighetsutövning ha respekt för allas lika värde. Diskrimineringslagen ålägger alla myndigheter att som arbetsplats upprätta jämställdhetsplaner, som ämnar motverka diskriminering och trakasserier bland annat på grund av kön, etnisk tillhörighet och religion. Vidare är de länsregionala och kommunala myndigheternas styrdokument i form av antidiskrimineringsstrategier och jämställdhets- och mångfaldsplaner/policyer till stor del författade ur ett arbetsgivarperspektiv. Verksamhetsperspektivet, som beskriver utformningen av och åtgärder i myndighetsutövningen gentemot brukarna av förvaltningarnas tjänster och dylikt, kommer i mindre mån till uttryck i dessa dokument. Kravet på jämställdhetsplaner, önskan om inrättandet av mångfaldsplaner, övergripande policyer, dokument som innehållsmässigt hänvisar till upphävd lagstiftning, integrationsplaner, otaliga påbud och andra övergripande dokument har gjort att frågan om vad som bör inrättas av de olika förvaltningarna blivit påtaglig. Trots att vi internationellt sett är ett föredöme finns klara brister i strukturen. Hur ser egentligen kedjan av ansvar för skyddet mot diskriminering ut i Sverige?