Immaterialrättslig konsumtion - konsumtionsprincipens hantering och bevisbördans fördelning i tysk rätt

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar ämnet immaterialrättslig konsumtion. Syftet med denna uppsats är att belysa konsumtionsprincipens hantering i tysk rätt och den problematik kring bevisbördans fördelning i immaterialrättsliga intrångsprocesser som har uppmärksammats i tysk rätt samt att klargöra om gemenskapsrätten ger någon vägledning i detta avseende. Förra året begärde Bundesgericht förhandsavgörande av Europeiska Gemenskapernas domstol för att få klargjort om bevisbördans fördelning i immaterialrättsliga intrångsprocesser strider mot artikel 28 och 30 EG. Frågan är ännu inte avgjord och generaladvokaten har inte heller lämnat något förslag till avgörande. För att uppfylla uppsatsens syfte besvaras följande frågor i uppsatsen: 1. Hur hanterades konsumtionsprincipen i tysk rätt före EG-domstolens ställningstagande? 2. Hur har de tyska domstolarna fördelat bevisbördan i immaterialrättsliga intrångsprocesser? 3. Har de tankar och principer som legat till grund för den tyska rättsuppfattningen avseende konsumtionsprincipen påverkat EG-domstolen mot bakgrund av målen EMI Records, Terrapin mot Terranova, Silhouette och Sebago? 4. Strider bevisbördans fördelning mot gemenskapsrätten? 1. Grunden för en immaterialrättslig konsumtionsprincip lades redan 1878 av den tyske professorn Joseph Kohler. De tyska domstolarna har under åren 1902-1976 tillämpat en nationell konsumtionsprincip inom patenträtten. Därefter tillämpades först en "&semicEU-vid"&semic konsumtionsprincip som sedan utvidgades till den "&semicEES-vida"&semic konsumtionsprincip som tillämpas idag. Från 1902 och fram till 1995 tillämpades en internationell konsumtionsprincip inom varumärkesrätten. Sedan dess har en regional "&semicEES-vid"&semic konsumtionsprincip tillämpats. De tyska domstolarna har under hela 1900- talet ansett patenträtten vara territoriell. Varumärkesrätten ansågs inledningsvis universell men betraktas sedan 1927 som territoriell. Redan Kohler ansåg att ursprungsfunktionen är varumärkets huvudsakliga syfte. De tyska domstolarna har under hela 1900-talet erkänt denna funktion och sedan 60- talet även en garantifunktion. 2. Problemet med bevisbördans fördelning har samband med konsumtionsprincipens territoriella begränsning. Under 90- talets andra hälft uppkom diskussion om huruvida denna fördelning står i strid med principen om fri rörlighet. Bundesgericht har uteslutande låtit svaranden bära bevisbördan i de mål som har analyserats i uppsatsen, men Bundesgerichts begäran om förhandsavgörande angående bevisbördans fördelning vittnar om osäkerheten huruvida den hittillsvarande fördelningen är förenlig med artikel 28 och 30 EG. 3. Dessa mål uppvisar visa likheter (men också skillnader) med de principer som har utarbetats i tysk rätt. Det är därmed inte sagt att det är just den tyska rättsuppfattningen som har legat till grund för gemenskapsrätten, även om det i vissa avseenden är troligt. Säkert har även andra medlemsstater bidragit till både den tyska rättsuppfattningen och gemenskapsrättens utformning. 4. Bevisbördans fördelning strider inte i sig mot artikel 28 och 30 EG. Det beror på avsikterna med och konsekvenserna av varumärkesinnehavarens agerande i det enskilda fallet om dennes utövande av ensamrätten strider mot gemenskapsrätten. Domen i målet EMI Records är av särskilt intresse i detta hänseende.