En bärande idé?: Ett explorativt examensarbete om samspelet mellan konstruktion och arkitektur

Sammanfattning: Rapporten avhandlar problemen kring samarbetet eller bristen på samarbete mellan arkitekter och ingenjörer i byggprocessen.
Problemen som uppkommer är fel under projekteringen som upptäcks sent och därför ofta blir kostsamma att reda ut. Vidare presenteras hur både effektiviteten i konstruktionstekniken och estetiken och funktionerna i arkitekturen blir lidande som en konsekvens av detta.
Arbetet syftar till att ge svar på en frågeställning kring hur långt ett samarbete mellan arkitekt och konstruktör kan dras utan att den ena disciplinen blir lidande. Vilka fördelar respektive nackdelar detta innebär undersöks också.
Forskningsmetoderna i arbetet utgörs av en litteraturstudie, intervjuer med branschverksamma samt en fallstudie.
Intervjuerna har hållits med fem arkitekter, tre konstruktörer samt tre projektledare. De dokumenterades genom diktafon och transkriberades samtidigt som de analyserades och sammanställdes. Intervjuerna omfattade drygt 10 frågor vilka besvarades under samtalsliknande former under cirka 45 minuter.
Fallstudien består av en kontorsbyggnad med inbyggt lager som utformades, dimensionerades och projekterades. Fallstudiens syfte var att praktiskt testa om arkitekt och konstruktör kunde kombineras i en och samma person.
Slutsatserna är att arkitekter och konstruktörer bör jobba närmare varandra i en tätare dialog kring byggnaden. Men för att de skall kunna kombineras i en och samma person krävs nog en ganska stor förändring i både projekteringsformer samt en förändrad akademisk skolning.
Vinsterna av detta närmare samarbete blir störst i projekt med en tydlig ambition att genom sina bärande delar visuellt kommunicera en formidé, alternativt i projekt med en inte alltför komplicerad konstruktion eller arkitektur.
De två olika typerna av projekt anses ge olika typer av vinster. I projekt som visuellt kommunicerar med sina bärande delar hamnar vinsten på det arkitektoniska planet. Här kommer arkitekten då kunna använda stomelement för att stärka sitt arkitektoniska koncept.
I den mindre avancerade typen av projekt tros vinsten vara av ekonomisk karaktär till följd av att inga kommunikationsmissar sker och antal fel under projekteringen kan minimeras.
Inga större risker identifieras med att föra de två disciplinerna närmare varandra utan konsekvenserna anses vara av positiv karaktär med fokus på en vinst på det arkitektoniska planet. Den enda risken skulle vara att en konsult mindre skulle innebära ett möte mindre och därigenom inte fungera som ett filter där de olika yrkesrollerna ställs inför att kritiskt granskas av både sig själva och sin motpart.