En jämförelse mellan standardbrandkurvan och den teoretiska temperaturutvecklingen vid lägenhetsbränder

Sammanfattning: När byggnadsdelars brandmotstånd provas och klassificeras används nästan enbart standardbrandkurvan som definierad temperaturexponering över tid. Brandexponeringen beskrivs i den europeiska standarden EN 1363-1 samt den internationella standarden ISO 834. Standardbrandkurvan definierades för över 100 år sedan i en tid när kunskapen om branddimensionering var bristfällig. Dagens standardbrandkurva är till viss del modifierad men ser i stort sett ut på samma sätt som för 100 år sedan. Ett annat sätt att dimensionera byggnadsdelar på är teoretiskt med hjälp av de parametriska brandkurvorna och materialmodellerna i Eurokoderna. I EN 1991-1-2 bilaga A presenteras en beräkningsmetod, Eurokodmodellen, som resulterar i temperatur-tidkurvor. Denna metod tar hänsyn till hur den slutgiltiga rumsgeometrin och brandlasten ser ut och till skillnad från standardbrandkurvan innehåller den dessutom en avsvalningsfas. Därav anses de parametriska brandkurvorna beskriva verkliga bränder bättre än vad standardbrandkurvan gör. I detta arbete har temperaturutvecklingen i lägenhets- och rumsbränder, baserade på riktiga lägenhetsgeometrier, beräknats med Eurokodmodellen i syfte att jämföra temperatur-tidkurvorna med standardbrandkurvans temperaturexponering. Arbetet påbörjades med en litteraturstudie för att ge en djupare förståelse inom ämnet. Därefter samlades ritningar in från riktiga lägenheter som låg till grund för ett ritningsunderlag. Ritningsunderlaget användes sedan som input till beräkningsmetoden i EN 1991-1-2 bilaga A. För att underlätta beräkningarna skapades ett beräkningsdokument i Excel enligt Eurokodmodellen, där alla beräkningarna genomfördes. Fyra olika scenarier skapades som innefattar två olika termiska trögheter samt två olika öppningsfaktorer för varje termisk tröghet. Anledningen till det var att det ansågs intressant att beakta i vilken utsträckning dessa två parametrar påverkar brandförlopp. Det resulterade i att scenario 3 med lägre termisk tröghet och högre öppningsfaktor var det scenario med kraftigast brandförlopp avseende tillväxthastighet och temperatur. I förhållande till standardbrandkurvan hade majoriteten av temperatur-tidkurvorna för scenario 3 en snabbare upphettningsfas med högre temperaturer fram till påbörjad avsvalningsfas. Scenario 2 med högre termisk tröghet och lägre öppningsfaktor resulterade i det motsatta, det vill säga ett längre brandförlopp med lägre temperaturer. Vid en jämförelse visar det sig att för majoriteten av kurvorna enligt scenario 2, så var temperaturen lägre än standardbrandkurvans under hela brandförloppet. Öppningsfaktorn styr vilken mängd syre som kommer in i brandrummet, en högre öppningsfaktor betyder mer syre och intensivare brandförlopp. Termiska trögheten reglerar hur långsamt brandrummet värms upp, en låg termisk tröghet innebär att brandrummet värms upp snabbare och resulterar därmed i högre temperaturer då mindre energi absorberas av väggarna. De beräknade lägenhets- och rumsbrändernas temperatur-tidkurvor stämde överlag bättre överens med standardbrandkurvan än förväntat. Givet att golv och tak är betong och väggar gips samt att brandlasten som definierats av Boverket är korrekt, är slutsatsen att standardbranden fungerarar bra i de flesta fallen. Dock är tillväxthastigheten i standardbranden lägre i vissa av scenarierna men har i många fall en temperatur vid 60 minuter som överstiger scenariernas. Det finns dock utrymme för utveckling av brandmotståndstester då en mängd av de beräknade lägenhets- och rumsbränderna översteg standardbrandkurvan under tidsperioder på över 30 minuter, något som hade kunnat äventyra de brandskyddstekniska kraven. Men eftersom majoriteten av de beräknade bränderna understeg standardbrandkurvan kan kraven och standardbrandkurvan oftast anses överdimensionerade utifrån genomfört arbete.