Kontinuitetsprincipens genomslag vid fusioner - Om beskattningstidpunkt vid fusioner av svenska aktiebolag

Sammanfattning: En fusion innebär att två eller flera bolag slås samman genom att samtliga tillgångar och skulder hos det överlåtande bolaget tas över av det övertagande bolaget och det överlåtande bolaget upplöses utan likvidation. Det finns två olika grundvarianter av fusioner, absorption och kombination. Absorption innebär att ett eller flera bolag fusioneras in i ett existerande övertagande bolag. Kombination innebär att två eller flera bolag förenas genom att de bildar ett nytt övertagande bolag. Syftet med uppsatsen är att, utifrån ett skatterättsligt perspektiv, undersöka vilket genomslag skatterättsliga principer, i synnerhet kontinuitetsprincipen, får respektive bör få vid beskattning i samband med fusioner. Utredningen visar att beskattningen i samband med fusioner frångår den i svensk rätt starka realisationsprincipen. Istället tillämpas kontinuitetsprincipen i stor utsträckning. Effekten av att kontinuitetsprincipen tillämpas är kortfattat att fusionstransaktionen i sig inte medför någon beskattning. Istället träder det övertagande bolaget in i det överlåtande bolagets skattemässiga situation. Kontinuitetsreglerna bygger på enhetsprincipen, vilket innebär att det överlåtande och det övertagande bolaget ses som en enhet och att fusionen bedöms som om någon överlåtelse inte har skett. Den lagstadgade och i praxis starka kontinuitetsprincipens tillämpning begränsas av fusionsregelverkets underskottsspärrande regler som i vissa fall träder in. Spärrarnas genomslag får effekten att underskott som övergår till det mottagande bolaget vid en fusion spärras definitivt respektive under sex år. Reglerna syftar till att undvika kringgående av underskottsreglerna vid ägarförändringar. Underskottsspärrarnas genomslag visar sig dock ge olika utfall beroende på under vilka förhållanden en fusion mellan samma bolag genomförs. Detta gäller både i fråga om tidpunkt för underskottets uppkomst, tidpunkt för fusionen samt vilken form fusionen tar. Som utgångspunkt är möjligheterna för fullständig kontinuitet vid en fusion, både avseende rätten till att föra vidare underskott och tillgodogöra sig kapitalförluster på delägarrätter, större om det föreligger ett ägarförhållande mellan bolagen före fusionen. Avslutningsvis visar utredningen att den skatterättsliga lagstiftning som tillämpas i samband med fusioner i det stora hela är genomtänkt och välarbetad. Den skattemässiga kontinuiteten, vilken motiveras av neutralitets- och skatteförmågeprinciperna, får till stor del den effekt som eftersträvas. De undantag från kontinuitetsprincipen som föreskrivs i lagstiftningen finns till för att undvika kringgående av andra skattemässiga regler. Det faktum att reglerna i vissa fall innebär särbehandling avseende kontinuitetens genomslag beroende på fusionsform och tidpunkt för fusionen innebär dock brister i lagstiftningen som bör elimineras.