Den Anpassningsbara scenkonsten : En undersökning av den fria scenkonstens ekonomiska strategier, välmående och självbild

Sammanfattning: Den fria scenkonsten är den scenkonst som produceras utanför institutionerna. De föddes under 70-talets kulturreform och har sedan dess blivit en stabil del av kulturutbudet och producerar idag runt 20 % av all teater i Sverige (Svenson, 2008, s. 56). Men även om den fria scenkonstens roll är stabil och självklar så är de ekonomiska villkoren hårda och det kulturpolitiska landskapet svårt att manövrera. För trots att de fria grupperna producerar 20 % av all teater så får de bara 6 % av anslagen (ibid.), det betyder att de i snitt gör produktioner för ¼ av kostnaden på institutionerna. Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka ekonomiska strategier som växt fram inom fältet samt hur det ekonomiska läget påverkar dels välmående och psykisk hälsa och dels fältets självbild. För att ta reda på detta har producenter från sju av Stockholms fria teatergrupper intervjuats. Resultaten visar att de ekonomiska strategierna ofta är omfattande och komplexa, speciellt hos de mer seniora producenterna. Det pratas om ett skifte, från fri teater med allt fokus på konstnärliga värden till en mer professionell teater i en konkurrensutsatt omvärld. Producenterna vill ta teatern från vad de uppfattat som en navelskådande syn på den egna verksamheten och verklighetsfrånvänd inställning till bidrag till ett mer självkritiskt och realistiskt förhållningsätt. Gällande välmående och psykisk hälsa är den oroväckande, sex av sju producenter vittnar om psykisk ohälsa nu eller tidigare, och flera av dem uppger allvarliga psykiska problem som ett resultat av deras arbetssituation, och främst är det den dåliga ekonomin som uppges som orsak till ohälsa och stress, men det finns även problem med producentens arbetsroll som innebär mycket ansvar men ofta otydliga mandat. Det finns en ambition hos de fria grupperna att bedriva sin verksamhet professionellt och arbetsmiljövänligt, med trygga anställningar och långsiktig planering men detta omöjliggörs inom den rådande kulturpolitiken som ger bidrag ett år i taget och som konsekvent ger lägre bidrag än det söka beloppet, vilket tvingar producenterna att sänka lönerna och förkorta anställningsperioderna.