Samverkan för ökad flexicurity : Ett förslag till hur flexicurity kan skapas inom ramen för den svenska modellen

Sammanfattning: Sveriges regering med samarbetspartier har lagt fram ett förslag, i det så kallade Januariavtalet, om att modernisera den svenska arbetsrätten genom att bland annat utöka turordningsreglerna och göra det billigare för mindre företag att säga upp personal. Det är inte ett oproblematiskt förslag eftersom den svenska modellen bygger på tripartism där staten visserligen ska stiftar lagar och se till att systemet fungerar - men ska sedan hålla sig i bakgrunden och låta fack- och arbetsgivarorganisationer förhandla om villkor och avtal. Studiens syfte är att ur ett HR-perspektiv analysera företags attityder till reglerna om uppsägning i Lagen om anställningsskydd (LAS) och hur de ser på en eventuell framtida förändring av lagen samt att utforska vilka möjligheter det finns för flexicurity inom den svenska modellen. Då det är många olika aspekter har det empiriska materialet hämtats från sju intervjuer med arbetsgivare, en enkät för arbetstagare att besvara samt ytterligare en enkät om arbetsgivares intresse för en form av samverkansring.Författarnas förslag är att utveckla arbetsgivarringar som samverkansform för att få till lokal flexicurity där både arbetsgivares behov av flexibilitet och arbetstagares behov av anställningstrygghet tillgodoses.Det är idag mer fördelaktigt för den anställde att bli uppsagd på grund av arbetsbrist eftersom den då får rätt till stöd från samhället. Problemet för arbetsgivarna med att säga upp någon på grund av arbetsbrist är turordningsreglerna som säger att den som blivit anställd sist är den som blir uppsagd först, vilket gör att anställningstiden spelar stor roll och ger arbetstagare trygghet i sin anställning. Majoriteten av studiens deltagare anser att rätt kompetens ska prioriteras framför anställningstid. Detta belyser kompetensutveckling som en viktig faktor som kan spela en allt större roll för anställdas trygghet.Författarnas förslag är att företag går samman i samverkansringar som delvis finansieras av staten så att utbildningsinsatser kan sättas in i ett tidigare skede vilket gynnar samtliga tre parter.