Att (få) tänka och forma ett samhälle : en studie om mötet mellan konstnärliga metoder och stadsutveckling

Sammanfattning: Arbetet för en hållbar utveckling inrymmer ett ökat behov av förändrade former för planering, stadsutveckling och förvaltning. Utifrån ett socialt hållbarhetsperspektiv eftersträvas nya metoder för att öka människors möjligheter att involveras i samt påverka stadsutvecklingen. Medborgardialoger och medborgardeltagande har kommit att bli ett allt vanligare inslag i urbana utvecklingsprocesser. Det fenomen som jag genom denna studie har valt att undersöka är mötet mellan konstnärliga metoder och stadsutveckling och hur denna interaktion kan förstås. Syftet är att erhålla ökad förståelse om detta möte, med mål om att kunna bidra med ökad kunskap i ett ämne – som utifrån dagens forskning beskrivs som relativt outforskat. I studien använder jag mig av fem olika metoder som kombineras och genomförs i vad som kan beskrivas som en växelverkan. Metoderna består av litteraturstudier, en förstudie, semistrukturerade intervjuer samt två former av deltagande observationer. Interaktionen undersöks utifrån konstnärers samt planerares perspektiv. Utifrån studiens resultat har jag kunnat urskilja en rad olika aspekter kring fenomenets förutsättningar, begränsningar samt möjligheter. Det har visats sig att konstnärliga metoder har förmåga att kunna tillgängliggöra planeringens språk och processer. Nya ingångar och betydelser får möjlighet att äga rum, där de som deltar får verktyg för att kunna byta perspektiv. Utifrån denna diskussion har behovet av alternativa rum för dessa processer gjort sig synligt. Behovet av andra former för medborgardeltagande, har beskrivits som ett tillvägagångssätt för att få tag i lokal kunskap, som den kommunala verksamheten inte själv besitter. Huruvida det med hjälp av konstnärliga metoder, går att hantera ojämlika maktförhållanden i beslutsprocesser samt öppna upp för ett diskussionsklimat som inbegriper meningsskiljaktighet och konflikt, är svårt att ge ett entydigt svar på. För att kunna bedöma om konsten har förmåga att kunna bidra till en utveckling som är mer socialt hållbar, krävs en analys av enskilda processer och dess angreppssätt och ramar. Vid en sådan analys bör det diskuterats hur mycket makt som deltagarna i realiteten ges till att anpassa eller att förändra dessa ramar.