Speglingar av indiska åskådningar i Andrej Belyjs författarskap

Sammanfattning: Andrej Belyj är ett pseudonym för Boris Bugaev (1880-1934) – en framträdande gestalt i den ryska symbolismens andra generation5 – poet, romanförfattare och litteraturteoretiker som skildrade spänningar mellan öst och väst i ryskt medvetande. Han betecknas ofta som mystiker, han var antroposof och innan dess en hängiven medlem i det teosofiska sällskapet. Både teosofi och antroposofi sökte i sina sammanvävda läror inspiration i äldre och österländska religiösa åskådningar, framförallt i indiska religioner. Det är dessa men också andra samverkande inflytanden i Belyjs författarskap som ligger i uppsatsens fokus. Belyj använder indiska filosofiska och religiösa begrepp, idéer och föreställningar relativt sällan och i ganska skiftande omfattning och sammanhang. Men de kan, i en eller annan skepnad, hittas i nästan alla hans verk, både i hans skönlitterära texter och i hans teoretiska essäer, från den tidiga 2:a symfonin till hans senare självbiografiska skrifter. Alla de begrepp som han använder har redan i sin ursprungliga kontext – inom den mångfald som indiska åskådningar uppvisar – varierande innebörd och tillämpning. Innan de användes av Belyj hade de dessutom vandrat en lång väg, tolkats och misstolkats på skiftande sätt och använts i olikartade sammanhang. Min avsikt är inte att försöka förklara deras betydelse, varken i deras ursprungliga kontext eller i europeiska filosofers och skriftställares användning – det kommer jag att göra endast i enstaka fall. Jag tänker inte heller bekräfta eller motbevisa Anna Ponomarëvas påståenden om Belyjs kunskaper om och förståelse av den indiska filosofin. Genom att granska förekomsten och den varierande användningen av indiska filosofiska och religiösa begrepp och idéer i ett begränsat antal av Belyjs skrifter har jag för avsikt att 1. spåra deras väg in i Belyjs texter, 2. belysa den funktion de fyller och se om det finns en inre logik i deras användning, 3. försöka besvara frågan varför Belyj för in indiska begrepp och idéer i sina verk. Jag anser dock att detta syfte inte kan uppnås om Belyjs författarskap inte betraktas i en större historisk och geografisk kontext, mot bakgrund av de kulturella strömningar som under 1800-talet påverkade Europas filosofi, litteratur och hela dess idévärld och som växte fram i efterdyningarna av den engelska koloniseringen av Indien. Deras egentliga källa var dock upptäckten av sanskritlitteraturen. Jag tänker inte förirra mig i detta mångfasetterade skeendes åtskilliga intressanta aspekter. I en kandidatuppsats finns det inte heller utrymme för att skildra denna historiska process på ett uttömmande sätt. Jag kommer att ge en mer skissartad bild av detta skeende, antyda dess komplexitet och framhäva de aspekter och gestalter som är särskilt relevanta för uppsatsens syfte. Uppsatsen får därmed i sin inledande del karaktären av kulturhistorisk analys, men framställningen gränsar också till idéhistoriens forskningsfält eftersom jag försöker identifiera och följa ett antal indiska begrepp och idéer i Belyjs verk som under en viss tidsperiod var mycket vanliga och allmänt förekommande i europeiskt kulturliv. Uppsatsens grundläggande perspektiv är dock litteraturhistoriskt trots ett inslag av biografisk karaktär – jag kommer att väva samman min analys av Belyjs texter med relevanta biografiska uppgifter.