Möjligheter och hinder att använda uppsamlad tång och sjögräs som biogödsel i Sydöstra Sverige

Detta är en Kandidat-uppsats från KTH/Hållbar utveckling, miljövetenskap och teknik; KTH/Hållbar utveckling, miljövetenskap och teknik

Sammanfattning: Kring Sveriges kuster hamnar tång och sjögräs (även kallad släke) som ruttnar, sprider dålig lukt och som läcker närsalter tillbaka till havet vilket kan bidra till en ökad lokal övergödning. Ett område som är särskilt drabbat av stora mängder släke är sydöstra Sverige inklusive landskapen Skåne, Blekinge, Öland och Gotland. Släke har tidigare använts inom jordbruket som gödningsmedel på grund av dess näringsrika innehåll men med införandet av konstgödslet har användningen av släke minskat. Denna studie sammanställer data från rapporter kring Sveriges sydöstra kust för att kartlägga hur kadmiumhalterna kan variera beroende på plats och tid. Dessutom utförs beräkningar för att bedöma om släke eventuellt skulle kunna integreras i dagens jordbruk. Resultaten visade att 22 av 104 insamlade värden av kadmiumhalter överstiger gränsen för biogödsel och avlopsslam på 2 mg Cd /Kg TS samt att det finns lokala skillnader angående kadmiumhalter. Beräkningarna visade att släke kan troligen ersätta fastgödslet som används idag på grund av liknande näringsinnehåll. Tillgången till släke begränsar däremot hur väl släke kan ersätta mineralgödslet och fastgödslen. Dessutom överstiger kadmiumtillförseln till åkrarna den tillåtna gränsen på 0,75 g/ha. Slutsatsen blir därmed att släke inte bör användas ensamt för att bidra med näring till matgrödor på grund av dess höga kadmiuminnehåll. Istället kan det användas till icke matgrödor eller möjligtvis kombinera mineralgödsel med släke för att hålla kadmiumhalterna i styr, samtidigt som eutrofieringen i Östersjön förmildras.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)