Att få eller inte få återbetalning för energiskatten på elektrisk kraft : eller konsten att inte sätta punkt(skatt) för colocation-verksamheten i Sverige

Sammanfattning: Lättnadsregeln i 11 kap. 15 § LSE ger möjlighet till avdrag för den el som förbrukats i datorhallar. Datorhallsdefintionen avgränsar skattelättnaden till att enbart gälla vissa datacenter enligt 1 kap. 14 § LSE. Skattelättnaderna innebär ett driftstöd, vilket regleras inom statsstödsreglerna. Generellt är statsstöd förbjudet, men Sverige har använt sig av gruppundantaget GBER för att kunna ge stöd till vissa datorhallar med motivationen att det faller in under GBER:s avsnitt för miljöskydd. Dagens utformning av stödmottagar-formuleringen enligt LSE kopplat till skattelättnadsregeln i 11 kap. 15 § LSE uppfyller inte syftet enligt förarbetena rörande skattelättnaderna för datorhallar. Enligt förarbetena framgår det tydligt att syftet är att även colocation-datorhallar är minst lika konkurrensutsatta och elintensiva som andra datorhallar, och därför bör anses lika berättigade till statsstöd som företagsspecifika datorhallar. I 1 kap. 11b § p. 4 framgår dock att stödmottagaren är elförbrukaren, vilket i colocation-sammanhang med största sannolikhet bör ses som colocation-företagens kunder, inte colocation-företagen själva. Detta skiljer sig gentemot de företagsspecifika datorhallarna, vilka förbrukar elen själva i de egna datorhallarna. SKV:s ställningstagande, vilket tolkar begreppet ”förbrukare av el” som ”den som äger utrustningen som elen förbrukas i”, får anses innebära en korrekt tolkning av lagen, så som den nu är utformad. Detta medför att det krävs en lagändring av vem som är stödmottagare i datorhallssammanhang för att syftena med förarbetet ska kunna uppnås. Omformuleringen kan lämpligen ske genom att begreppet stödmottagare, byts från ”förbrukaren av el” till något som tar sikte på själva datorhallen. I nuläget utgår statsstöd till sådana bolag, oavsett verksamhet, som hyr plats för sina servrar hos colocation-datorhallar som uppnår de tekniska kraven på bl.a. installerad effekt för att räknas som datorhall vars elförbrukning ger rätt till stöd. Det skulle möjligen kunna anses att ett så brett spann av stödmottagare inte stämmer överens med vad Sverige angett till kommissionen vid underrättelserna om statsstöd enligt GBER. Eftersom datorhallarna ger många fördelar för Sverige i form av exempelvis inkomster till statskassan och arbetstillfällen, så är det viktigt att Sverige upprätthåller konkurrenskraftiga förutsättningar för att attrahera fler datorhallsföretag. En del av att upprätthålla konkurrenskraften är att ha konkurrenskraftiga regler, däribland konkurrenskraftig prissättning på elen. Jag finner tre lösningar på stödmottagar-problematiken för colocation-företag. Antingen så får man ansöka om stöd istället för att använda sig av gruppundantaget, för att på så vis känna sig säkrare på att stödet blir korrekt utformat, eller separera colocation-regeln från LSE för att komma bort från stödmottagar-problematiken. Det tredje alternativet, vilket jag anser lättast, är att formulera ett tillägg i LSE, gällande vem som anses vara stödmottagare i datorhallssammanhang, exempelvis kopplat till vem som anses vara ägaren till infrastrukturen i datorhallarna. Finlands motsvarighet till vår lättnadsregel slipper uppdelningsproblematiken mellan företagsspecifika datorhallar och colocation-datorhallar, då de ser datorhallsföretagen som skattskyldiga, och då tillämpar en lägre skattesats för elen som datorhallarna förbrukar. LSE skiljer sig dock på flera sätt från den finska lagen. Detta gör att även om inspiration kan inhämtas kring hur fokus bör flyttas för stödmottagar-rollen i datorhallssammanhang till att inbegripa själva datorhallen snarare än elförbrukaren, så är det inte möjligt att kopiera den finska utformningen rakt av heller.