Från person till situation - en studie av den förändrade nedre gränsen för uppsåt

Sammanfattning: Uppsatsens behandlar den nedre gränsen för uppsåt i svensk rätt, gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet. Uppsatsen fokuserar på hur uppsåtets nedre gräns kom att förändras i och med NJA 2004 s. 176 och hur uppsåtets nedre gräns och bevisning kring denna tillämpas i praxis idag. Uppsatsen undersöker också om dagens rättsläge ligger i linje med den som HD förespråkade i NJA 2004 s. 176 och om en ytterligare utveckling av rättsläget behövs. En rättsfallsstudie har genomförts för att undersöka hur rättsläget ser ut idag har. I övrigt används den rättsdogmatiska metoden. Genomgående i uppsatsen analyseras resultaten i ett rättssäkerhetsperspektiv. Den uppsåtskonstruktion som används idag har växt fram genom en utveckling i praxis och doktrin. Tidigare användes en uppsåtskonstruktion som bestod av direkt, indirekt och eventuellt uppsåt. Det sistnämnda var beroende av ett hypotetiskt prov och var starkt kritiserat. NJA 2004 s. 176 innebar en stor förändring av rättsläget och numera används en uppsåtskonstruktion som består av avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt där det sistnämnda utgör uppsåtets nedre gräns. Enligt domen krävs för att likgiltighetsuppsåt ska föreligga att gärningsmannen insett att det funnits en risk för att den aktuella följden kan komma att förverkligas eller den aktuella omständigheten föreligga. Därutöver ska gärningsmannen ha en inställning i förhållande till förverkligandet av denna risk som kan beskrivas som likgiltig. Den rättsfallsundersökning som genomförts visar att likgiltighetsuppsåtet fått genomslag i praxis. Den bedömning som HD förespråkar används i stor utsträckning, men det varierar hur utförligt denna utförs. I NJA 2004 s. 176 uttalade HD också vissa riktlinjer för bevisning av likgiltighetsuppsåt. Domstolen uttalade att utgångspunkten för uppsåtsbedömningen ska vara omständigheterna vid den aktuella gärningen och att sannolikheten för riskens förverkligande är ett mycket viktigt bevisfaktum. Andra faktorer av betydelse som nämndes var hänsynslöst beteende, upprörd sinnestämning och gärningsmannens intresse i gärningen. Flera personer inom doktrinen var kritiska till dessa faktorer och ansåg att det var oklart vilken betydelse de skulle tillmätas. Rättsfallsundersökningen visar i enlighet med vad HD förespråkade att i dagens praxis är utgångspunkten för bedömningen den aktuella situationen. Även sannolikheten för riskens förverkligande har fått en stor betydelse men trots detta klassificerar domstolen inte alltid denna risk. De övriga faktorer som HD lyfte fram i NJA 2004 s. 176 används i begränsad omfattning i praxis idag. Detta beror troligen på att innebörden av dessa, vilket även framfördes i doktrin, alltjämt är oklara. Uppsatsen konstaterar att definitionen av uppsåtets nedre gräns är viktig då denna utgör skillnaden mellan en uppsåtlig och en oaktsam gärning vilket har betydelse för en gärnings straffvärde. Uppsåtskonstruktionen är också viktig för att kunna gradera olika uppsåtliga gärningar inbördes då även olika typer av uppsåtliga gärningar innehåller olika grader av klander. Konstruktionen måste också leva upp till de krav som uppställs av rättssäkerheten. Slutsatsen som dras är att det behövs en ytterligare utveckling av rättsläget för att detta ska kunna betecknas som klart. För detta syfte förespråkas att bedömningarna av likgiltighetsuppsåt bör motiveras mer utförligt och vara mer individualiserade till gärningsmannen. Framförallt behövs en ytterligare utveckling av de bevisfakta som enligt HD skulle tala för likgiltighet. För att detta ska ske rekommenderas mer utförliga domskäl och ett enhetligt klassificeringssystem av sannolikheten för riskens förverkligande.