Preventionism i terrorismens tid – En undersökning av straffrättens preventiva regelverk mot terrorism
Sammanfattning: Uppsatsens syfte är att åskådliggöra den preventionistiska strömningen inom straffrätten och de uttryck den tar sig för att bekämpa terrorism. Framställningen står på två ben, förfältsgärningar och preventiva tvångsmedel, och de båda delarna redogörs inledningsvis var för sig. Först presenteras de osjälvständiga brottsformerna i allmänhet och sedan redogörs för de specifika gärningar som återfinns i antiterrorlagstiftningen, och då främst de som kriminaliserats i lagen om straff för terroristbrott. De hemliga tvångsmedlen presenteras med bakgrund i allmänna regler för tvångsmedelsanvändning. Därefter redogörs ingående för lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott, förutsättningarna för preventivt tvångsmedelsanvändande och hur tillståndsprövningen fungerar i praktiken. Sedan utkristalliseras de samverkanseffekter som uppstår mellan förfältsgärningarna och de preventiva tvångsmedlen, vilka främst visar röra sig om en möjlighet att ännu tidigare än annars intervenera i misstänkta personers privata sfär, också vid gärningar som vanligtvis inte ger förutsättningar för tvångsmedelsanvändning av det slaget. Undersökningen utvärderas sedan med utgångspunkt i dikotomin defensiv- respektive offensiv straffrättsmodell, i ett försök att stämma av vilket stadie det preventiva regelverket befinner sig på. Först görs emellertid en avståndsmätning för att fastställa hur stora avstånden i vissa fall kan vara mellan kriminalisering och skada. Här framstår avståndet till det skyddsvärda intresset som föreligger vid vissa förfältsgärningar som anmärkningsvärt. Därutöver tas speciellt fasta på det faktum att spärrar inte kan härledas ur avståndsmätningen som sådan, eftersom skydd för privatsfären inte kan skapas enbart genom att förfältsgärningar är relaterade framåt. Utvärderingen visar på att straffrätten just vad gäller antiterrorlagstiftningen har rört sig i en mer offensiv riktning i förhållande till de grundprinciper som finns inom den defensiva straffrättsmodellen. Framförallt i form av ett fjärmande från den begreppsliga bundenheten till en avgränsad gärning, men också mer allmänt genom att tyngdpunkten i de här fallen är förflyttad från att reagera på begångna brott till att istället försöka förhindra att brott överhuvudtaget begås. Flera inneboende problem uppmärksammas med den preventionistiska strömningen. Terroristbrottets relativt vidsträckta definition kan leda till godtyckliga bedömningar. Självständiggörandet av osjälvständiga brottsformer möjliggör en rörelse ännu längre ut i förfältet. Det finns även en fara med de bedömningar av fara eller risk som behöver göras om framtiden, när dessa är grundade på ett vagt empiriskt underlag och belagda med kumulativ osäkerhet. Slutligen visas också på den fara för gränslöshet som är immanent i preventionismen, vilken gör att kriminaliseringen kan sträcka sig hur långt som helst i förfältet utan att några normativa begränsningar föreligger. Uppsatsen avslutas med en reflektion över straffrättens preventionistiska utveckling, och ett ifrågasättande av en överdriven tro på straffrätten. Likväl finner författaren det också i viss grad motiverat med särregleringar på grund av terrorismens väsensskildhet från andra brottstyper.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)