Läkemedelsindustrin och marknadsuppdelning inom EU - Immaterialrättsliga hinder, konkurrensrättsliga möjligheter? The pharmaceutical industry and market partitioning within the EU - A study of IP- and competition law related aspects.

Sammanfattning: Parallellhandel är en laglig form av handel med varor mellan Europeiska unionens medlemsstater. Handeln betecknas som ''parallell'' eftersom den sker utanför och i de flesta fall parallellt med de distributionsnätverk som tillverkarna eller de ursprungliga leverantörerna har skapat för sina produkter i en medlemsstat, trots att det gäller produkter som i alla avseenden liknar de som saluförs av distributionsnätverken Se Meddelande från kommissionen om parallellimport av farmaceutiska specialiteter för vilka godkännande för försäljning redan beviljats, KOM (2003) 839 slutlig. . Parallellhandel motiveras och rättfärdigas med bestämmelserna om EU:s inre marknad och den fria rörligheten av varor däremellan. Syftet bakom parallellhandel är att utnyttja de prisskillnader som existerar inom EU genom att köpa produkter från s.k. lågprisländer Typiskt sett Spanien, Italien och Belgien. och exportera dessa till s.k. högprisländer Typiskt sett Sverige, Nederländerna och Storbritannien., och tillgodogöra sig den mellanskillnad som uppstår S.k. arbitragevinst.. Parallellhandel är emellertid kontroversiellt i vissa avseenden, främst i fråga om immaterialrätter. En immaterialrätt är en nationellt skyddad ensamrätt som ger befogenhet att hindra tredje man att utnyttja rättigheten. Vissa immaterialrätter, exempelvis läkemedel, är resultatet av mångårig forskning till stora kostnader&semic en investering som måste generera tillräcklig vinst för att den skall vara ekonomiskt lönsam. Parallellhandel av läkemedel leder till att parallellimportören och inte läkemedelsföretagen tillgodogör sig den vinst som läkemedelsbolagen räknar med att uppbära som ersättning för sina investeringar. De två motstående intressena är uppenbara&semic parallellimportörerna värnar om sin, i EGD fastställda, rätt att utnyttja den grundläggande principen om fri rörlighet av varor, samtidigt som läkemedelsproducenterna värnar om rätten till sin immaterialrätt och dess bakomliggande investering. En central huvudregel inom immaterialrätten är principen om märkningsexklusivitet som innebär att endast innehavaren av ett varumärke har rätten att märka produkter med det aktuella kännetecknet Koktvedgaard, M, Levin, M. Lärobok i immaterialrätt, 2004, s. 394.. Efter upprepade domar av liknande karaktär och genom EGD:s beslut gällande tolkningen av varumärkesdirektivet, har emellertid läkemedelsföretagen i förevarande avseende tvingats eftergiva stor del av sina immaterialrättsliga rättigheter, vilket gett parallellimportörerna stor frihet i hanteringen av läkemedelsprodukter och möjlighet till att genom arbitrage göra parallellimport av läkemedel till en mycket lukrativ sysselsättning. Läkemedelsindustrins ansatser att förhindra parallellhandel har förutom immaterialrättsliga hänsyn aktualiserat även konkurrensrättsliga sådana. På senare år har läkemedelsföretagen blivit allt handgripligare i sina metoder och ansträngningar i syfte att förhindra parallellhandel. Genom leveransinskränkningar och leveranskvoteringar har branschen försökt kontrollera och begränsa befintlig parallellhandel, något som skulle kunna anses bryta mot EG-rättslig konkurrenslagstiftning, antingen i egenskap av restriktiv överenskommelse enligt artikel 81, eller som missbruk av en dominerande ställning enligt artikel 82. I samband med ovan nämnda företeelser, har frågeställningen väckts hur långt en läkemedelstillverkares avtalsfrihet sträcker sig gentemot sina grossister och huruvida läkemedelsindustrin bör underkastas samma generella konkurrensrättsliga regleringar som andra sektorer.