Intensivövervakning med elektronisk kontroll - påföljd eller verkställighetsform?

Sammanfattning: Intensivövervakning med elektronisk kontroll introducerades i Sverige 1994. Man började då med en försöksverksamhet som innebar att personer med utdömda fängelsestraff på högst två månader kunde ansöka om att verkställa detsamma med s.k. fotboja. Verksamheten permanentades och man bibehöll IÖV som en verkställighetsform. Flera statliga utredningar har behandlat ämnet och regeringen har vid varje tillfälle beslutat att fotboja ska fortsätta vara en verkställighetsform istället för en egen påföljd. Detta ifrågasätter jag i uppsatsen. Regeringens argument för att låta fotbojan ligga på verkställighetsstadiet är tunna och tar formen av cirkelargumentation. De har bl.a. uttalat att fängelse och intensivövervakning är lika ingripande och kriterierna för att beviljas IÖV är så standardiserade att domstolens kompetens inte behövs. Det förra påståendet är, enligt min åsikt, inte sant. Fängelse och intensivövervakning skiljer sig i sådan grad att de inte kan uppfattas som två lika ingripande påföljder. Även de dömda och de sammanboende uppfattar det på detta sätt. Få fakta stödjer regeringens bedömning att dessa påföljder kan behandlas som en. Enbart den omständigheten innebär att fotboja borde vara en egen påföljd. De formella kraven för att beviljas IÖV lämnar mycket att önska. De är för rigida och riskerar att göra systemet socialt diskriminerande. Många allvarliga brott är aktuella då man talar om intensivövervakning och frivårdens bedömningsgrunder är mycket onyanserade. Då besluten inte heller övervakas på samma sätt som praxis är de även svåra att följa, vilket leder till att rättssäkerheten minskar. Den praxis som finns på området är fåtalig och oklar. Det enda brott som i dagsläget bör kunna leda till ett nekande är grovt barnpornografibrott. Det är svårutläst varför detta brott särskiljs. Det framstår som om domstolen menar att det skulle vara värre om grovt barnpornografibrott utfördes i hemmet, under tiden för verkställandet av straffet, än om hembränning gjorde det. Detsamma gäller dock inte för hembränningsbrott, där man har accepterat fotboja. Dessa bedömningar leder till att man riskerar att införa en ny kategori av brott, s.k. karaktärsbrott. Lagstiftarens tanke var att de allmänna domstolarna inte skulle påverkas av den nya ordningen med intensivövervakning. Emellertid har det visat sig att rätten inte helt bortser från verkställighetsalternativet. Vid tre tillfällen har de påverkats av IÖV vid påföljdsvalet. Rättsläget är även oklart på detta område. Domstolen försöker i dessa fall påverka valet av påföljd i den utsträckning de kan vilket leder till en otillfredsställande halvtillämpning av intensivövervakning som en egen påföljd. Intensivövervakning som en verkställighetsform uppfyller inte de krav som proportionalitetsprincipen ställer. Ett brott som anses kräva fängelse straffas inte proportionellt då fotboja blir den egentliga påföljden. Inte heller är det självklart att lika brott leder till lika straff eller att lika gärningsmän får samma påföljder. Även andra straffrättsideologier går förlorade med det nuvarande systemet och detsamma leder till att de brott som särskilt bedöms motivera fängelse (artbrotten) blir de brott som istället kan verkställas med fotboja. Detta menar jag sänder dubbla signaler. Intensivövervakning skiljer sig inte från de andra påföljderna i straffrättssystemet och borde, i likhet med dem, vara en egen påföljd som domstolen dömer till. Tillräckliga argument för en motsatt ordning finns inte.