"Lika oriktigt, som det är att ensidigt hålla på blädning lika förnuftsvidrigt är det att endast vilja förorda trakthuggning" : tidiga kalhyggen i Norrland

Sammanfattning: Vid 1800-talets slut var stora delar av skogarna i Norrland starkt påverkade av dimensionshuggning (Kempe 1909; Tirén 1937). Det var i samband med den industriella revolutionen och en ökad efterfrågan på virke från de industriellt utvecklade länderna i Europa som exploateringen av Sveriges skogar tog fart på allvar (Björklund 1984; Kardell 1991). Dimensionshuggning och olika former av blädning fortsatte att vara de dominerande avverkningsformerna fram till mitten av 1900-talet då kalhyggesbruket fick sitt genomslag (Esseen m.fl. 1997; Ericsson m.fl. 2005; Enander 2007). De officiella rekommendationerna vid sekelskiftet uttryckte att dimensionshuggning var den metod som skulle tillämpas (Enander 2007). Trots detta var det flera revirförvaltare som började tillämpa kalavverkning med efterföljande skogsodling. Diskussionen angående blädning kontra kalhyggesbruk var länge ett återkommande ämne inom skogsskötseln. Enligt en mer traditionell historieskrivning var 1950-talet kalhuggningens tid i Sverige (Ebeling 1959; Kardell 2004). Det finns dock indikationer på att utvecklingen av avverkningsformerna, och därmed kalhuggning, började betydligt tidigare i Norrland än 1900-talets mitt (Carlgren 1917; Schotte m.fl. 1917; Andrén 1992; Enander 2007). Kunskapen om detta är dock mycket begränsad.Studien hade två övergripande syften. Den ena delen bestod av att analysera diskussionen om kalhyggesbruket i Norrland från slutet av 1800-talet fram till 1950. Denna analys har sin utgångspunkt i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift med en genomgång av samtliga volymer från förbundets grundande år 1882 fram till år 1950. Den andra delen bestod av att analysera kalhyggets praktik från slutet av 1800-talet fram till 1950 i ett exempel från Västernorrland. Detta gjordes genom studier av indelningshandlingar från 1893, 1911 och 1927 för kronoparken Västra Anundsjö i Västernorrland. Genom att studera detta material har jag sökt svar på varför man bedrev kalhyggesbruk före 1950. Jag har även försökt ta reda på vilka argument som lyftes fram för respektive mot kalhyggesbruket samt på vilka marker och i vilken skogstyp de tidiga kalhyggena togs upp. Vidare ville jag även visa vilka skillnader respektive likheter som fanns mellan hur kalhyggesbruket diskuterades i teorin och hur det tillämpades i praktiken.Artiklarna i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift visade att föryngringsfrågan hade en central roll under hela den studerade perioden. Jag upplever föryngringsfrågan som den främsta anledningen till att man började tillämpa kalhyggesbruket. Vid sidan av bekymret att återväxt saknades på många håll ansågs granens ökade utbredning på bekostnad av tallen som ett problem. En lösning var då kalhuggning för att kunna styra trädslagsfördelningen genom plantering eller sådd. En förutsättning för att kunna tillämpa kalhuggning var att det fanns avsättning även för klenare dimensioner, vilket inte alltid var fallet. Analysen av indelningshandlingarna för kronoparken Västra Anundsjö visade en stadigt ökande tillämpning av kalhyggesbruket. I hushållningsplanen från år 1893 uppgavs ordnad timmerblädning som den enda möjliga avverkningsmetoden, och det förklarades av att det endast fanns avsättning för timmerdimensioner. I hushållningsplanen från 1911 skulle blädning eller trakthuggning tillämpas, beroende på beståndets egenskaper. År 1927 uppgavs trakthuggning med fröträdställning vara det använda skogsbrukssättet sedan flera år tillbaka.Förespråkarna för kalhuggning menade att metoden var bra för föryngringen medan motståndarna hävdade motsatsen. De tidiga kalhyggena togs upp i framförallt försumpad granskog eller skog med stark råhumusbildning, men även överårig och skadad skog.I indelningshandlingarna från 1893 ansågs det vara lämpligt med hyggen på 0,5 hektar i granskog och ”något större” än detta i tallskog. År 1927 var arealen för det genomsnittliga hygget utan fröträd 8,86 ha.I Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift var diskussionen kring blädning och kalhuggning väldigt intensiv fram till omkring år 1927 då denna debatt övergavs nästan helt. Min tolkning av detta är att omkring år 1927 var kalhuggning en så pass vedertagen avverkningsmetod att den inte längre gav upphov till intensiva debatter och därmed inte heller några artiklar angående ämnet i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift. Denna tidpunkt stämmer överens med tidpunkten för kalhuggningens genombrott i kronoparken Västra Anundsjö, men även för Norrlands kronoparker som helhet (Holmgren 1950). Kalhuggningen sägs ofta ha fått sitt genombrott i Norrland på i mitten av 1900-talet (Ebeling 1959; Öckerman 1994; Kardell 2004). Utifrån resultaten av min studie menar jag att kalhyggesbruket tillämpades i större utsträckning tidigare än så.Citatet i titeln är hämtat från Ålund (1905). Titelsidans foto visar Fiskåvattnets kronopark inom Frostviken revir i Jämtland år 1917.