Ekonomiska sanktioner och svartlistning i EU:s regi

Sammanfattning: Terrorattackerna som riktades mot USA den 11 september 2001 medförde att det internationella samarbetet mot terrorism intensifierades. Som ansvariga för attentaten utpekades Usama bin Ladin och nätverket al-Qaida. I syfte att förhindra möjligheterna att finansiera ytterligare terroristaktiviteter beslutade både FN och EU att genomföra sanktionsåtgärder gällande frysning av ekonomiska tillgångar tillhörandes Usama bin Ladin, al-Qaida och talibanregimen samt personer och organisationer som associerades med dessa. Bland dem som pekades ut som associerade med terroristverksamhet och som följaktligen fick sina ekonomiska tillgångar spärrade fanns tre svenska medborgare. Bestämmelserna om att frysa ekonomiska tillgångar har sin bakgrund och orsak i beslut som fattats av FN: s säkerhetsrådet. FN-besluten har senare genomförts inom ramen för den tredje respektive den första pelaren i EU och har därigenom blivit direkt tillämpliga som svensk lag. Till bestämmelserna har s.k. sanktionslistor med namn över vilka som skall bli föremål för åtgärder upprättats. Det finns inga kriterier för vad som krävs för att någon skall omfattas av listorna och listorna har fattats utan någon materiell prövning. De ekonomiska sanktionerna som riktades mot de tre svenskarna är s.k. smart sanctions. Ekonomiska sanktioner är ett viktigt utrikespolitisk medel och har tidigare använts mot stater, regeringar eller officiella statsrepresentanter. Sanktionerna som aktualiserades efter den 11 september 2001 skiljer sig emellertid från föregående åtgärder eftersom de kan riktas direkt mot enskilda individer som inte kan knytas till en särskild stat eller regering. Sanktionerna representerar därför en kvalitativ policyförändring av både FN: s och EU: s sanktionssystem. Ett flertal sanktioner har införts inom EU genom åren. Några av dem vilar på FN-rättsliga beslut och vissa har enbart genomförts inom EU och har enbart som syfte att driva EU-rättsliga mål. EU-sanktionerna riktade mot misstänkta terrorister och med dessa associerade har genomförts i form av pelaröverskridande beslut. Målen för sanktionerna uppställs i den andra pelaren och medlen i den första pelaren. Den andra pelaren omfattar utrikes och säkerhetspolitiska områden, men i den mån ett beslut under den andra pelaren omfattar kapitalmarknaden, så kan åtgärder vidtas inom den första pelaren med hjälp av artikel 60 EGF och artikel 301 EGF. Det har uppstått en rättsvetenskaplig debatt om huruvida EU-sanktionerna om frysning av misstänkta terroristers ekonomiska tillgångar kan anses rymmas under EG-fördragen. De som är positiva till EU-sanktionerna ser bekämpningen av terrorism som ett av de mål som faller inom gemenskapens intresse. Kritikerna i sin tur menar att gemenskapsrätten har som syfte att reglera kapitalmarknaden och åtgärder som kan riktas mot individer i syfte att bekämpa terrorism faller utanför tillämpningsområdet för EG-fördragen. Dylika åtgärder bör falla inom respektive medlemsstats ansvarsområde varför det lämpligare att sanktionerna omfattas av det straffrättsliga samarbetet under den tredje pelaren. Sanktionerna har även ifrågasatts utifrån rättsäkerhetsargument, närmast äganderätten och rätten till domstolsprövning i Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Den som ytterst tolkar EU-sanktionerna och bedömer deras giltighet under EG-fördragen är EG-domstolen. Domstolen företar vanligen en abstrakt och teleologisk prövning. Tillämpliga rättskällor är utöver fördragen även andra folkrättsliga källor. Då sanktionerna grundas på beslut som fattas inom FN kan dessa och FN-stadgan tillmätas betydelse vid en bedömning. Vilken betydelse de FN-rättsliga besluten kommer att få vid EG-domstolens bedömning får betraktas som oklart i dagsläget.