Piratkopiering och Counterfeiting - särskilt om ingripanden mot privatpersoner vid gränsen

Sammanfattning: Piratkopiering och counterfeiting har sedan länge varit ett stort hot mot samhället i stort och rättighetsinnehavarna i synnerhet, vilka ömsesidigt lider stor skada av den olovliga verksamheten. Verksamheten uppskattas idag omsätta 600 miljarder dollar på världsmarknaden och hundratusentals arbetssökande går miste om arbetstillfällen. En förändring inom branschen kan börja skönjas - från att inte bara lyxvaror utsätts för piratverksamheten, utsätts i dagsläget i princip allt som efterfrågas på marknaden. Många privatpersoner besitter idag ingen eller ytterst lite kännedom om piratverksamhetens faktiska innebörd och risker, varför det är av största vikt att mer information om detta sprids i samhället. Kampen mot pirat­verksamheten påbörjades främst under 1980-talet och vi kan idag se att den har intensifierats i hög grad. Förutom alla immaterialrättsliga regelverk som existerar till skydd för rättighetsinnehavarna, finns också det effektiva verktyget Rådets förordning (EG) 1383/2003 att tillgå i kampen mot den olovliga verksamheten. Förordningens innebörd är att tullen har befogenhet att ingripa vid gränsen om de misstänker att de påträffat pirattillverkade varor, eller om de i förväg fått tips från rättighetsinnehavaren. Detta innebär att tullen numera är en viktig aktör vid hindrandet av att piratkopior kommer ut på marknaden, och att rättighetsinnehavarna genom deras hjälp kan ingripa mot privatpersoner vid gränsen. Däremot har tullen inte rätt att ingripa när det är fråga om införsel för privat bruk, enligt artikel 3.2 i förordningen. Detta undantag är nödvändigt av bland annat praktiska skäl, men problemet är att det är oklart hur denna bedömning skall företas. De regler som finns är inte tillräcklig klargörande och den praxis som existerar på området är knapphändig. Min avsikt med denna framställning har därför varit att sammanfatta det som framkommer ur regelverken och rättsfallen, i syfte att hitta en gemensam nämnare och klargöra rättsläget. Jag har dock, utifrån det knapphändiga material som finns skrivet om detta, upptäckt att det är svårt att ge en exakt utstakad bild av hur bedömningen företas. Däremot konstateras att följande kriterier beaktas i Sverige, Danmark och Tyskland när bedömningen görs, vilka kan förmedla viss vägledning&semic kvantitet, upprepning av införsel, varuslag, ursprung, varornas användning såsom exempelvis gåvor med viss begränsning, huruvida införseln är av tillfällig natur eller inte, importören, även agent eller tredje man som importerar på uppdrag kan stoppas samt övriga omständigheter som gör det uppenbart att det är fråga om införsel för kommersiellt bruk. Värdet på varorna skall först grundas på vad privatpersonen faktiskt erlagt och i andra hand på ständigt uppdaterade statistiska uppgifter på vad en specifik vara kostar i ett visst land. Det är av vikt att det klargörs hur bedömningen av undantaget skall företas. En konsekvens av att det är oklart hur den skall genomföras, är att det blir rättsosäkert för privatpersonerna som aldrig kan vara på det säkra med om de har med sig tillåten mängd piratkopior i sitt bagage. Eftersom varken tullen eller rättighetsinnehavarna heller är på det säkra med när de kan ingripa eller stämma en person, kan det medföra att många privatpersoner felaktigt stoppas, samt att många felaktigt går med på att förlikas och betala en stor summa pengar fastän de inte gjort något fel. Egentligen har privatpersonerna haft för avsikt att använda varorna för privat bruk, men får intrycket av att det inte är tillåtet att ha med sig något alls och går därför med på rättighetsinnehavarnas krav. Det blir extra rättsosäkert om de reser inom EU eller mellanlandar i ett annat EU-land, eftersom bedömningen huruvida det är fråga om privat eller kommersiellt bruk skiljer sig i dessa länder. Detta bekräftades när jag gjorde en åtskillnad mellan Sverige, Danmark och Tyskland där det framgick att bedömningen görs olika beroende på land, tullkontor och tulltjänsteman. För rättighetsinnehavarna är det vidare inte heller klart när de genom tullen kan ingripa mot privatpersoner vid gränsen, vilket medför att förordningens genomslagskraft inskränks. Utifrån denna framställning kan konstateras att det är av yttersta vikt att det uppnås en harmonisering av bedömningsförfarandet inom EU och att klarare riktlinjer sätts upp. Ett alternativ hade förslagsvis varit att EU-kommissionen utformar en tillämpningsförordning, grundad på ovan nämnda kriterier samt medlemsstaternas domstols- och branschpraxis.