Överlämnande på grund av brott- den europeiska och den nordiska arresteringsordern

Sammanfattning: Utlämningsinstitutet är en viktig del av det internationella straffrättsliga samarbetet. Syftet är att genom gemensamma insatser få till stånd lagföring av en brottsmisstänkt person, eller möjliggöra att ett redan utdömt straff kan verkställas. Utlämningsrätten har traditionellt reglerats genom multilaterala konventioner eller bilaterala avtal. Det var också på detta vis som relationen mellan EU:s medlemsländer reglerades. Med tiden kom det att bli ett komplext system på grund av ett flertal tilläggsprotokoll och ad hoc lösningar. Man beslutade att utlämningssamarbetet måste revideras för att bli mer effektivt. Detta resulterade i att det traditionella utlämningsförfarandet ersattes av ett överlämnandeförfarande som har sin grund i en europeisk arresteringsorder. Systemet med ett överlämnande enligt en arresteringsorder bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Ett system för överlämnande skiljer sig från det traditionella utlämningsförfarandet i det att en arresteringsorder egentligen inte är framställan om överlämnande. En utfärdad arresteringsorder skall verkställas om ingen avslagsgrund är för handen. Den ena rättsliga myndigheten utfärdar en arresteringsorder och den andra verkställer den. Syftet med det nya systemet är att förenkla utlämningsförfarandet. Samtidigt är det ett led i den generella målsättningen inom EU att skapa fri rörlighet för straffrättsliga avgöranden inom ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Fri rörlighet för rättsliga beslut är ett sätt att bemöta problemet med brottslingar som rör sig över gränserna, vilket har ökat som en följd av de öppnare gränserna inom EU. När man inom EU tog fram rambeslutet om en europeisk arresteringsorder så använde man det nordiska utlämningssamarbetet som en förebild. På det nordiska justitieministermötet på Svalbard i juni 2002 beslutade man att det nordiska utlämningsförfarandet måste effektiviseras i åtminstone den utsträckning som det europeiska förfarandet hade gjorts. Tre år senare undertecknade de nordiska länderna en konvention om en nordisk arresteringsorder. Konventionen ersätter den nuvarande harmoniserade lagstiftning som reglerar utlämning mellan de nordiska länderna. För Sveriges del ersätter den i förhållande till Danmark och Finland även det europeiska arresteringsorderförfarandet. Syftet med den nordiska konventionen är att förenkla och effektivisera det nordiska utlämningsförfarandet. Ett mer effektivt förfarande är nödvändigt för att kunna bemöta gränsöverskridande brottslighet. Konventionen är mer långtgående än både rambeslutet och den nuvarande nordiska ordningen. Detta visar att det mellan de nordiska länderna finns förutsättningar för ett avancerat straffrättsligt samarbete. I förhållande till den nuvarande nordiska ordningen innebär konventionen att ett fakultativt utlämningssamarbete med få avslagsgrunder byts ut mot ett obligatoriskt överlämnandeförfarande med desto fler avslagsgrunder. Konventionen har införlivats i svensk rätt genom lagen om en nordisk arresteringsorder. Denna lag har dock inte trätt i kraft ännu, utan det sker den dagen regeringen bestämmer. När den nordiska arresteringsorderlagen träder i kraft upphör den nuvarande nordiska utlämningslagen att gälla. Den europeiska arresteringsordern har varit i bruk sedan den 1 januari 2004 och den har hunnit få både beröm och kritik. Med tanke på att den europeiska arresteringsordern har inspirerat de nordiska länderna till att lämna det traditionella utlämningsförfarandet blir det intressant att undersöka om den kritik som har riktats mot den europeiska arresteringsordern också kan riktas mot den nordiska arresteringsordern. Det är även intressant att diskutera i vilken utsträckning den nordiska arresteringsordern kan utöka utlämningen mellan de nordiska länderna samt om den kan komma att inspirera ytterligare fördjupning av det europeiska överlämnandesamarbetet.