Nationella respektive EG-rättsliga metoder för att angripa skatteflykt - med fokus på principen om förfarandemissbruk

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen

Författare: Johanna Fagerström; [2010]

Nyckelord: Skatterätt; Law and Political Science;

Sammanfattning: Bestämmelser för att hindra skatteflykt finns både i svensk nationell rätt och i EG-rätten. EG-rätten är överordnad nationell rätt och medlemsstaterna är därför skyldiga att beakta EG-rätten vid utformning och tillämpning av lagar. I den här uppsatsen kommer jag att utreda och behandla vilka bestämmelser och metoder som finns i svensk rätt och i EG-rätten för att angripa skatteflykt. Jag kommer även att ta upp frågan om den EG-rättsliga principen om förbud mot förfarandemissbruk kan tillämpas i Sverige utan att först ha implementerats i svensk rätt. Varken i EG-rätten eller i svensk rätt finns det en enhetlig definition av termen skatteflykt. I förarbetena till lag (1995:575) mot skatteflykt, skatteflyktslagen, har man försökt definiera termen och menar att skatteflykt är när den skattskyldige med hjälp av civilrättsligt giltiga transaktioner uppnår skatteförmåner som inte är avsedda av lagstiftaren. I Sverige motverkas skatteflykt bland annat genom användningen av en så kallad lagstiftad generalklausul. Den här generalklausulen finns i 2 § skatteflyktslagen. Lagen är tillämplig på kommunal och statlig inkomstskatt och gäller således inte för mervärdesskatt. Inte heller i mervärdeskattelagen (1994:200) finns det någon generalklausul mot skatteflykt, vilket betyder att det är oklart hur skatteflykt skall angripas på mervärdesskatteområdet. En viktig princip i svensk rätt är legalitetsprincipen, som syftar till att säkerställa att den enskilde skyddas mot godtycke i rättstillämpningen. Principen betyder att det måste finnas stöd i lag för att påföra den enskilde en ny skatt och att lagtextens betydelse inte får utvidgas till nackdel för den enskilde. Det här har betydelse vad gäller hinder av skatteflykt på mervärdesskatteområdet. Det finns inte något allmänt bemyndigande i mervärdesskattedirektivet som ger medlemsstaterna rätt att genomföra särskilda åtgärder som avviker från bestämmelserna i direktivet för att förhindra skatteflykt och skatteundandragande. Rådet måste därför fatta beslut om det i varje enskilt fall. År 2005 konstaterade dock EG-domstolen i målet C-255/02 Halifax att principen om förbud mot förfarandemissbruk är tillämplig även på mervärdesskatteområdet. Halifax-avgörandet har gett upphov till en debatt i doktrin huruvida förfarandemissbruksprincipen kan tillämpas i Sverige utan att först ha implementerats i svensk rätt. Vissa menar att den är en allmän rättsprincip som får genomslag utan lagändring, medan andra hävdar att den på grund av legalitetsprincipen inte kan tillämpas utan stöd i lag. I analysen diskuterar jag de olika argumenten och kommer till slutsatsen att legalitetsprincipen sätter stopp för en direkt tillämpning av förfarandemissbruksprincipen. För att dessa principer inte skall komma i konflikt med varandra borde därför en lagändring ske för att anpassa den svenska lagstiftningen till gemenskapsrätten. Förslagsvis skulle mervärdeskatten kunna inkluderas i skatteflyktslagen.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)