Hardship

Sammanfattning: Det skriftliga avtalet mellan två parter har länge verkat som garanti för upprätthållandet av den grundläggande avtalsrättsliga principen om att avtal ska hållas, både nationellt och internationellt. Men ska ett avtal alltid, under alla omständigheter, upprätthållas? Förändringar under avtalets bestånd kan göra avtalsvillkor betungande för en avtalspart. Skall en part likväl tvingas till avtalsuppfyllelse även om sannolikt kommer lida affärsmässigt? En åtgärd för att minska risken för konsekvenserna av förändringar under avtalstiden är att ta in friskrivningsklausuler i avtalet. Dessutom finns det s.k. förutsättningsläran samt 36 § AvtL och regler om force majeure. Dessa regler har dock en restriktiv juridisk tillämpning. Den restriktiva tillämpningen har bidragit till uppkomsten av ett behov av mer flexibla friskrivningsklausuler. Där kan s.k. hardship-klausuler ses som ett sätt att möta detta behov. Hardship-klausuler som medger t.ex. omförhandling vid ändrade förhållanden, regleras i sådana regelverk som t.ex. UNIDROIT Principles. Denna uppsats analyserar jag har jag hardship-klausulerna inom tre av de mest använda regerverken om detta, nämligen; Unidroit principles, PECL och ICC vilka alla utgör s.k. ”soft law”. Jag använder mig av traditionell juridisk metod. För att besvara mina frågeställningar har jag använt mig av lagar, praxis, förarbeten, doktrin, och softlaw. Särskild nytta har jag haft av Grönfors bok ”Avtal och omförhandling” och Lehrbergs bok ”omförhandlingsklausuler”.