Mervärdesskatt och skatteflykt

Sammanfattning: År 1994 infördes en ny mervärdesskattelag. Sverige stod på tröskeln för ett EU-medlemskap och stora förändringar var att förvänta. Syftet med en ny mervärdesskattelag var att skapa en mer lättöverskådlig lag samt att närma sig EG-rätten. Vår nuvarande mervärdesskattelag bygger huvudsakligen på 77/388/EEG, det sjätte mervärdesskattedirektivet. Mervärdesskattelagen har genomgått flera ändringar men det kvarstår fortfarande skillnader i den svenska lagstiftningen jämfört med EG-rätten. Den tongivande rättsakten inom området för mervärdesskatt är EG-direktiv 2006/112/EEG, även kallat mervärdesskattedirektivet. Detta direktiv hette tidigare 77/388/EEG som efter flera ändringar nu ersatts av 2006/112/EEG. Det nya direktivet har tillkommit för att förtydliga lagstiftningen inom området för mervärdesskatt, det har alltså inte medfört några stora förändringar jämfört med 77/388/EEG. Mervärdesskattedirektivets syfte är att beskatta ekonomisk aktivitet på ett sätt som inte snedvrider konkurrensen vid konsumtion av varor och tjänster. Undandragande av mervärdesskatt inom EU uppgår varje år till betydande summor. Detta medför till att det den inre marknaden störs genom att skapa omotiverade varuflöden och att priser på varor inom unionen blir onaturligt låga. När det är fråga om ren skatteflykt innehåller mervärdesskattedirektivet inga generella bestämmelser om skatteflykt. Direktivet ger medlemsstaterna en viss möjlighet att ingripa mot skatteflykt och skatteundragande. Varje medlemsstat har rätten, enligt mervärdesskattedirektivet, att ingripa mot skatteflykt och skatteundragande. Rådet bemyndigar medlemsstaten till att utföra en åtgärd i syfte att minska skatteflykt (på området för mervärdesskatt). Direktivet ger alltså inte medlemsstaten ett generellt bemyndigande. Möjligheten att angripa skatteflykt inom EU finns i huvudsak inom följande av tre direktiv, moder-dotterbolagsdirektivet, fusionsdirektivet samt ränte-royaltydirektivet (härefter företagsskattedirektiven). Skatteflykts-lagen är tillämplig på området för skatteflykt inom EU. Den är alltså inte begränsad till nationella förhållanden. Principen om förfarandemissbruk är en oskriven EG-rättslig princip som efter Halifax även gäller på området för mervärdesskatt. Denna princip innebär att en civilrättsligt giltig transaktion kan utgöra förfarandemissbruk om transaktionen strider mot det aktuella direktivets syfte. Efter Halifax går det alltså att angripa skatteflykt inom mervärdesskatteområdet. Denna princip har dock inte ett automatiskt företräde och frågan uppstår om dess tillämpning är genomförbar i svensk rätt. Kammarrätten har uttalat klart och tydligt att en sådan tillämpning kräver lagstöd. Det är upp till lagstiftaren att införa denna princip i Sverige. Den nuvarande situationen är att det inte existerar någon lagreglering som specifikt berör skatteflykt inom området för mervärdesskatt. Då principen om förfarandemissbruk är så utbredd inom EU är det oundvikligt att denna princip når Sverige. Enligt Skatteverket är den redan här och möjlig att tillämpa. Det råder alltså en viss oklarhet inom Sverige idag och ett förtydligande i lag är av stor vikt.