(O)laglig handel med hotade djur och växter – en analys av den straffrättsliga regleringen avseende handel med produkter av hotade djur- och växtarter i Sverige

Sammanfattning: Hotet mot den biologiska mångfalden är omfattande. En bidragande orsak är handeln med hotade djur och växter. Mot bakgrund av en ökad internationell illegal handel har CITES-konventionen utarbetats. Inom EU gäller CITES-förordningen. Sverige har skyldighet att sanktionera handel i strid CITES-förordningen. Det finns dock ytterligare lagstiftning som reglerar handel med djur och växter. Uppsatsens syfte är att med en rättsanalytisk metod utreda den svenska straffrättsliga regleringen avseende handel med produkter av hotade djur och växter, särskilt 29 kap. 2 b § första stycket 4 a) miljöbalken. Avsikten är att analysera om lagstiftningen och rättstillämpningen är ändamålsenlig i förhållandet till syftet att skydda hotade djur och växter. Som huvudregel är handel med hotade djur och växter förbjuden. Det finns dock flera undantag. CITES-förordningen bygger på ett strikt kontrollsystem där särskilda intyg och tillstånd krävs för att handeln ska vara tillåten. Handel inom EU i strid med CITES-förordningen kriminaliseras i 29 kap. 2 b § första stycket 4 a) miljöbalken. Handel med tredje land i strid med CITES-förordningen kriminaliseras i smugglingslagen. Ändå kriminaliseras import och export i strid med CITES-förordningen i miljöbalken. Straffbudet i miljöbalken är i denna del missvisande. Kriminaliseringen av import/export och intern handel skiljer sig också t.ex. avseende skuldkrav och straffskalor. En försäljning av en produkt som innehåller en djur- eller växtart som omfattas av CITES-förordningen kan även omfattas av andra straffrättsliga bestämmelser i t.ex. miljöbalken, jaktlagen, fiskelagen, timmerlagen eller brottsbalken. Regelverket är tekniskt och svåröverskådligt. Lagstiftningarna är kompletterande men också överlappande. Till viss del kan denna överlappning vara nödvändig men lagstiftningen kan förtydligas och systematiseras så att den blir mer överskådlig och lättare att tillämpa. Innan en eventuell koncentration av miljöbrottmål sker till mark- och miljödomstolarna måste lagstiftningen ses över, annars riskerar straffbara gärningar att inte behandlas enhetligt eller falla utanför tillämpningen. 29 kap. 2 b § miljöbalken är inte tillräckligt tydligt utformad för att kunna tillämpas på ett ändamålsenligt sätt. Det har visat sig i praxis, såväl i Högsta domstolen som i hovrätterna. Frågan är också om kriminaliseringen riskerar att få motsatt effekt p.g.a. det strikta kontrollsystemet samt om gällande rätt får genomslag i praktiken. Den straffrättsliga regleringen avseende handel med hotade djur och växter är i behov av såväl redaktionella som materiella ändringar. Om lagstiftningen inte förtydligas finns det en risk att skyddet för hotade djur och växter på sikt urholkas. Det är inte ändamålsenligt i förhållande till syftet att skydda hotade djur och växter.