Det finansiella ansvaret för CO2-lagring - en studie de lege ferenda

Sammanfattning: Sammanfattning Under 1960-talet kunde vetenskapsmän konstatera att en generell uppvärmning av atmosfären resulterade i klimatförändringar. En av källorna till den globala uppvärmningen var och är fortfarande den höga koncentrationen av växthusgaser i atmosfären som uppstår genom mänsklig aktivitet vid förbränning av fossila bränslen. Trots den vetskapen dröjde det en bit in på 2000-talet innan klimatförändringarna blev ett prioriterat ämne inom Europeiska unionen och EU utarbetade sitt klimat- och energipaket med unionens klimat- och energipolitiska mål för 2020. I samband med det presenterades även de åtgärder som måste vidtas för att nå upp till målen, en av åtgärderna var avskiljning och geologisk lagring av koldioxid (Carbon dioxide Capture and geological Storage) eller närmare bestämt CCS. För att CCS ska fylla sitt syfte inom EU är det av största vikt att verksamheten bedrivs på lika villkor och följaktligen regleras på gemenskapsnivå. Av den anledningen utarbetades CCS-direktivet som träder i kraft den 25 juni 2011 och som reglerar lagringen av koldioxid. Uppsatsens fokus ligger på CCS-direktivets reglering av det finansiella ansvaret för koldioxidlagring. Direktivet innehåller emellertid flera obesvarade frågor kring det finansiella ansvaret som överlåtits åt medlemsstaterna själva att lagstifta om på nationell nivå i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Dessa obesvarade frågor ska i uppsatsen lösas de lege ferenda. För att få inspiration till hur staterna kan lösa de obesvarade frågorna om det finansiella ansvaret kommer den svenska lagstiftningen om det finansiella ansvaret för slutförvaring av kärnavfall att utgöra vägledning. Skälet till att använda sig av just kärnkraftslagstiftningen vid en studie de lege ferenda är för att det för slutförvaring av kärnavfall likväl som för koldioxidlagring rör sig om långsiktig lagring där den juridiska personen som är finansiellt ansvarig för verksamheten troligtvis inte existerar för evigt. För båda typerna av verksamhet krävs således att finansiella medel avsätts inför framtida lagring för att undvika att staten som sistahandsansvarig ska behöva stå för kostnaderna. Av den anledningen bygger både det finansiella ansvaret för koldioxidlagring och slutförvar av kärnavfall på en avvägning mellan den samhällsnytta som verksamheten tillför och den risk staten tar som sistahandsansvarig för det finansiella ansvaret. Den fundamentala likheten mellan de två lagstiftningarnas ändamål är i detta fall nyckeln till de lege ferenda med realistiska lösningar på de obesvarade frågor som CCS-direktivet lämnat. Till följd härav har de lege ferenda studien kunnat ge förslag på vilken typ av finansiell säkerhet som bör användas för koldioxidlagring samt hur den finansiella säkerhetens storlek ska fastställas och betalas in på ett säkert sätt. Det är dock inte endast de obesvarade frågor som CCS-direktivet uttryckligen stadgat att medlemsstaterna ska lagstifta om som de lege ferenda studien kunnat ge förslag på, utan även andra företeelser som staterna bör reflektera över när de utformar sin nationella lagstiftning. Som ett exempel på något som staterna bör överväga är, att göra avgiften som betalas in till den finansiella säkerheten beroende av antalet ton koldioxid som lagras.