Sjuksköterskans erfarenheter av att möta barn som blivit utsatta för fysisk misshandel av en vuxen närstående : en intervjustudie

Sammanfattning: Bakgrund Barn i Sverige har en lagstadgad rättighet till god fostran, trygghet och omvårdnad. Trots detta är barnmisshandel ett aktuellt problem och mörkertalet bland antalet anmälningar antas vara stort. Barn som blir utsatta för barnmisshandel löper större risk att få sämre studieresultat och för att senare i livet drabbas av fysiska och psykiska hälsoproblem, jämfört med barn som inte blivit utsatta för barnmisshandel. Barnmisshandel delas in i fyra grupper: fysisk, sexuell och känslomässig misshandel samt försummelse. Fysisk misshandel är en av de vanligaste typerna av barnmisshandel och innefattar bland annat då en vuxen person använder sin fysiska styrka för att skada barnet. Detta kan yttra sig i kliniska symtom som blåmärken, brännskador, bitmärken och frakturer. Hälso- och sjukvårdspersonal har en lagstadgad skyldighet att anmäla fall där barn misstänks fara illa till socialtjänsten. Det finns dock svårigheter i att identifiera barnmisshandel och hantera den känslomässiga upplevelse som det ger upphov till. Syfte Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskans erfarenheter av att möta barn som blivit utsatta för fysisk misshandel av en vuxen närstående, eller där det funnits misstanke om det. Metod Kvalitativ intervjustudie användes som metod. Sex intervjuer genomfördes med sjuksköterskor som var mellan 33 och 58 år gamla och hade olika stor erfarenhet av att möta barn som misstänkts blivit utsatta för fysisk misshandel. De arbetade på en barnakutmottagning, barnavårdscentral eller i ett specialiserat barnskyddsteam. Samtliga intervjuer spelades in för att kunna transkriberas och analyseras med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat Sjuksköterskorna beskrev att möten med barn som blivit utsatta för fysisk misshandel upplevs som en känslomässig svårighet. Det kunde ge upphov till en känsla av utsatthet, ilska mot den misstänkte förövaren och att inte kunna räcka till för barnet. Resurser i mötena var emotionellt stöd och handledning samt stöd från socialtjänsten. Slutsats Det är känslomässigt svårt för sjuksköterskor att möta barn som misstänks ha blivit utsatta för fysisk misshandel samt den misstänkta förövaren. Erfarenhet och kunskap om fysisk misshandel samt handledning och emotionellt stöd är av betydelse för att kunna hantera dessa möten. Kliniska riktlinjer för bemötande saknas och sjuksköterskor upplever svårigheter i att bemöta den misstänkte förövaren och inte själva barnet.