Lärarlegitimation och andra auktorisationssystem – Likheter, skillnader och skälen därtill

Sammanfattning: Den här texten behandlar auktorisationsregler, med ett särskilt fokus på lärarlegitimationer. Det huvudsakliga syftet är att avgöra om utformandet av lärarlegitimationsreformen var det riktiga för att uppnå syftet med reformen, men texten fungerar även som en sammanställning av gällande rätt. Det är särskilt viktigt för lärarlegitimationer, där reglerna aldrig satts i något sammanhang. De auktorisationssystemen som granskas är de för advokater, revisorer, läkare och fastighetsmäklare. Metoden bygger på att jämföra tre områden för varje auktorisation. Det rör sig om vilka krav som ställs för att bli auktoriserad, vilka händelser som kan leda till återkallelse och andra disciplinåtgärder samt vilka förfaranderegler som finns för processen. Baserat på de skillnader som finns i regleringarna avgörs sedan om de val som gjordes kring lärarlegitimation var de rätta. Lärarlegitimation är ett krav för att lärare ska få undervisa och sätta betyg, och bara legitimerade lärare kan tillsvidareanställas. För att bli legitimerad krävs en behörighetsberättigande examen, samt att inga av återkallelsegrunderna föreligger vid ansökningstillfället. De disciplinåtgärder som används för lärare är varning och återkallelse. Påföljd kan utdömas vid förtroendepåverkande brottslighet, vid oskicklighet i yrkesutövningen, när en lärare är olämplig och vid sjukdom som omöjliggör undervisning. Skolinspektionen driver ärenden i Lärarnas ansvarsnämnd, vars beslut kan överklagas av läraren och skolinspektionen. Läkare har ett auktorisationssystem som liknar lärares, och är till stor grad förlagan till det senare. Legitimerade läkare måste dock genomgå en introduktionsperiod, den så kallade AT-tjänsten. Återkallelsegrunderna är likadana, men påföljderna istället återkallelse och prövotid, där det senare är en särskild påföljd i vårdyrkena, där den legitimerade åläggs att följa en prövotidsplan. Revisorer, fastighetsmäklare och advokater har sinsemellan liknande regleringar. Till stor del utgår bedömning kring disciplinåtgärder från god sed i respektive yrke. Det finns inte specifika återkallelsegrunder, utan snarare en allmän lämplighetsprövning som delvis tar hänsyn till brottslighet. Ekonomisk lämplighet är central i bedömningen. De tre yrkesgrupperna använder återkallelse, varning och erinran. För advokater finns även en straffavgift och ett uttalande som möjliga påföljder. Advokaters disciplinverksamhet skiljer sig något i att Advokatsamfundet inte är en myndighet, men det har liten praktiskt verkan. Till stor del kan de skillnader som finns i regleringarna motiveras med att läraryrket är annorlunda, särskilt vad gäller ekonomiska frågor. Läkare ligger närmare lärare än något annat auktorisationsyrke, och det är därmed logiskt att utgå ifrån dess reglering. Vissa beslut som gjordes kan i mitt tycke ifrågasättas, främst valet av återkallelsegrunder och slopandet av introduktionsperioden för nyutexaminerade lärare, men överlag är reformen utformad på ett effektivt sätt. Alternativen är inte garanterade att vara bättre, och det finns exempel på liknande lösningar som fungerar väl i andra yrken.