Att få en kamel genom ett nålsöga - om möjligheten att beviljas resning i brottmål till förmån för den tilltalade

Sammanfattning: Denna uppsats syftar till att undersöka om möjligheterna till resning i brottmål till förmån för en tilltalad, avgränsat till resningsgrunden nya omständigheter och bevis, är tillräckliga. Resningsbestämmelserna bygger på en avvägning mellan intresset av att en lagakraftvunnen dom förblir orubblig, orubblighetsprincipen, och intresset av materiellt riktiga avgöranden, sanningsprincipen. Orubblighetsprincipen bottnar i legitimitet för rättsväsendet i form av förutsebarhet och trygghet för parterna i en process, rättseffektivitet och rättsekonomiska skäl. Sanningsprincipen vilar i sin tur också på starka legitimitetsskäl då det vore stötande för rättskänslan ifall det visar sig att tveksamma domar inte går att ompröva. Detta är väsentligt även för att upprätthålla respekten för mänsklig värdighet och allmänhetens förtroende för rättskipningen. Med hänsyn till dessa skäl har i förarbetena uttalats att vid resning till förmån för den tilltalade borde sanningsprincipen väga tyngst. HD:s praxis avseende resning i brottmål till förmån för den tilltalade vid nya omständigheter och bevis kan vid en jämförelse med lagstiftarens lösning på intresseavvägningen kritiseras för att ha varit alltför restriktiv, för att ha gjort det svårare att beviljas resning och för att ha lagt för stor tyngd vid orubblighetsprincipen. Rättssäkerheten ska garantera att ingen oskyldig döms för brott och det vore ett misslyckande ifall tvivel uppstår om en doms riktighet och det inte gick att få till stånd en ny prövning. Att beviljas resning och därmed få en chans till upprättelse kan för den enskilde vara av stor betydelse. Ett exempel på betydelsen för den enskilde individen är Bertil Ströberg som ägnade nästan 30 år åt kampen för att rentvå sitt namn från stämpeln som spion. En beviljad resningsansökan innebär inte ett frikännande, utan bara en ny prövning och därför kan HD:s praxis sägas vara för restriktiv.