Rättssäkerhet i den svenska asylprocessen

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen

Författare: Bo Tillström; [1999]

Nyckelord: Folkrätt; Law and Political Science;

Sammanfattning: Efter en inledande historisk betraktelse av ämnet, har jag presenterat mitt syfte med uppsatsen. Undersökningen av Utlänningsnämndens stornämndsbeslut från 1995 och 1996 har syftat till att påvisa eventuella brister i rättssäkerheten, vad beträffar handläggningen av utlänningsärenden. Följer myndigheterna gällande svensk rätt och internationella konventioner? Jag inleder i kapitel 2 med att kort redogöra för aktuella lagar och konventioner på området. Kapitel 3 behandlar beslutsgången i utlänningsärenden. Även detta görs relativt kortfattat, då huvudsyftet med uppsatsen är att undersöka rättssäkerheten, inte att redogöra för vilka myndigheter som beslutar. I kapitel 4 börjar redovisningen av själva undersökningen med en mera allmän del. Jag har kort redogjort för några problem som uppstått under arbetets gång. Varje avsnitt inleds med en kort genomgång av de aktuella reglerna inom det berörda området. Därefter har jag applicerat dessa regler på ett, eller flera, av de fall som ingått i undersökningen. Vad beträffar första asyllandsprincipen har jag visat att myndigheternas handläggning kan kritiseras, när man funnit det uppenbart att en inrest bosnisk kvinna, kunnat avvisas med omedelbar verkställighet. I samma avsnitt behandlar jag också reglerna om ''särskild anknytning till annat land''. I de fem fall som där behandlas anser jag att både Invandrarverket och UN, indirekt erkänner att det föreligger risker för de avvisade, då man i besluten skriver att ''sökandena inte skall åtföljas av eskort till Amman'' och att '' det inte skall framgå av passen att man avvisats från Sverige''. Jag diskuterar också den principiella frågan, om det kan anses godtagbart att Sverige på detta sätt försöker ''lura'' in avvisade personer till ett annat land. Nästa avsnitt handlar om myndigheternas utredningsplikt och principen om ''the benefit of the doubt''. Förutom hänvisningar till kapitel 5, har jag funnit att Invandrarverket konsekvent bryter mot dessa principer. Vad beträffar UN är brotten inte lika påtagliga, men förekommer ändå alltför ofta. Detta gäller särskilt när asylsökande åberopar ett muntligt framträdande inför nämnden. I avsnittet som behandlar en konsekvent rättstillämpning och likheten inför lagen, har jag funnit att UN arbetar på ett sätt som inte kan anses acceptabelt. Bl. a. har man vid ett flertal tillfällen låtit bedömningen av en specifik omständighet, styra bedömningen av en annan omständighet. Jag nämner också vilka problem detta arbetssätt förorsakar, när man senare skall försöka fastlägga en praxis på området. I avsnittet förekommer också en diskussion kring utlänningens innehav av pass eller inte. I avsnittet ''länderkunskap'' görs en bedömning av myndigheternas olika uttalanden. Det förefaller ibland som att Invandrarverket och UN har helt skilda system för informationsinhämtning. Dock hävdar jag att det största problemet är bristen på källkritik och att informationen ibland anpassas till det resultat, som man från myndighetens sida vill uppnå. Man väljer helt enkelt ut ''rätt'' information, oavsett vilka brister den kan ha. I kapitel 5 börjar sedan den mera ingående granskningen av två specifika beslut. I fallet A har jag funnit stora brister i Invandrarverkets handläggning. Vad gäller denna kritik skall sägas att den har stöd i både förarbeten till den svenska utlänningslagen och i den internationella doktrinen. Vad beträffar den internationella doktrinen, så har jag av tidsskäl begränsat mig till Hathaways '' The Law of Refugee Status''. Denna bok är mycket sakligt underbyggd och innehåller en mängd hänvisningar till andra författare. Jag är dock medveten om att det finns andra åsikter i dessa komplicerade frågor. Detta gäller för övrigt också all övrig kritik som framförs i detta arbete. Beträffande UN: s handläggning av fallet har jag funnit mycket stora brister beträffande det mesta i beslutet. UN drar tvivelaktiga slutsatser av den sökandes berättelse. Man feltolkar svensk lag och internationella konventioner. Man infogar irrelevanta halvsanningar till beslutsmotiveringen, till synes i syfte att misskreditera den asylsökande. Vidare följer man inte sin egen praxis, man brister i fråga om källkritik och man förvränger den sökandes egen berättelse så att den passar bättre in på det tilltänkta beslutet. Jag har också funnit skäl att diskutera ett eventuellt brott mot svensk grundlag. Avslutningsvis har jag funnit att UN mycket väl kunnat betrakta A som konventionsflykting både av politiska skäl och av religiösa skäl. Vad beträffar fallet B, har jag, i Invandrarverkets beslut, funnit en del klara felaktigheter. Bl. a en del uttalanden som måste anses dåligt underbyggda och i något fall, rena felbedömningar. I UN: s fall kan man bl. a. framhålla att nämnden försöker styra de svenska dopförrättarna och att man i övrigt gör sig skyldiga till en mängd grova övertramp. Dessutom uppvisar man en nonchalans gentemot rättssäkerhetskravet inom utlänningsrätten. Även B kunde således betraktats som konventionsflykting. Slutsatsen av detta arbete blir sålunda att det finns brister i rättssäkerheten avseende myndigheternas handläggning av utlänningsärenden.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)