Intressekonflikter i kreditvärderingsinstitut : En lösning på emittentbetalningsmodellens intressekonflikt

Sammanfattning: Kreditvärderingsinstituten är privata företag vars affärsmodell går ut på att samla och analysera finansiell information om företag, stater och låneinstrument. Institutens huvudverksamhet går ut på att presentera kreditbetyg till betalande kunders finansiella instrument. Uppsatsen har behandlat den omdiskuterade betalningsmodellen på kreditvärderingsmarknaden (emittentbetalningsmodellen). Fokus har legat på emittentbetalningsmodellens intressekonflikt och dess inverkan på kreditvärderingsinstitutens kreditbetyg. Syftet har varit att diskutera om det finns en lämplig lösning på betalningsmodellens intressekonflikt.  Upp till finanskrisen 2008 hade kreditvärderingsinstituten systematiskt presenterat generösa och ibland direkt felaktiga kreditbetyg till riskfyllda strukturerade finansiella produkter. Detta hade lett till en inflation i institutens kreditbetyg och som visade sig spela en central roll i finanskrisens uppbyggnad. En av de viktigaste förklaringarna till institutens agerande visade sig vara emittentbetalningsmodellens intressekonflikt. Intressekonflikten gav både de värderarande instituten och de betalande emittenterna ekonomiska incitament till att försöka hålla kreditbetygen så höga som möjligt på bekostnad av investerarnas behov av adekvata kreditbetyg. Betalningsmodellens fundamentala problem har i uppsatsen konstaterats vara den maktfördelning som modellen ger upphov till. Problemet är att makten till stora delar hamnat hos ett få antal emittenter och kreditvärderingsinstitut på marknaden, samtidigt som den ekonomiska risken först och främst legat hos aktörerna som investerat i de kreditvärderade instrumenten.  Trots betalningsmodellens uppenbara roll i finanskrisen valde EU-lagstiftaren att i princip lämna modellen orörd efter krisen. Uppsatsens avslutande del ägnades därför åt att diskutera huruvida en oberoende uppdragsförmedlande styrelse på kreditvärderingsmarknaden skulle kunna vara en bra lösning på emittentbetalningsmodellens intressekonflikt. Det så kallade Franken-Wicker-förslaget som presenterades i samband med diskussionerna av amerikanska Dodd-Frank Act byggde på idén om en oberoende styrelse som förmedlar kreditvärderingsuppdrag från emittenter i den strukturerade finanssektorn till kreditvärderingsinstitut. Syftet med styrelsen var att den skulle verka som en mellanhand mellan emittenterna och instituten och på så sätt eliminera den intressekonflikt som följer av emittentbetalningsmodellen. Tanken var att styrelsens existens på marknaden skulle skapa en sorts ”brandvägg” mellan instituten och emittenterna och därigenom hindra obehörig påverkan på kreditbetygen som emittentbetalningsmodellen visat sig ge upphov till. Efter att ha diskuterat systemet med en styrelse på kreditvärderingsmarknaden konstaterades avslutningsvis att styrelsesystemet, på ett effektivt och lämpligt sätt skulle kunna lösa den intressekonflikt som följer av emittentbetalningsmodellen.