Ersättning vid immaterialrättsliga intrång – särskilt om utebliven vinst

Sammanfattning: Fastställande av utebliven vinst har visat sig vara komplicerat och de utdömda skadestånden har kritiserats för att vara låga.  I uppsatsen konstateras att detta huvudsakligen beror på att omfattningen av immateriella skador omöjligen kan bevisas i sedvanlig mening och då, i synnerhet, kausalitet mellan skadan och intrånget. Detta ger upphov till att rättighetshavaren enbart kan bevisa omständigheter som ger domstolen konkret underlag för antaganden om beloppets storlek.  Hur rättighetshavaren ska bevisa de relevanta omständigheterna är uppsatsens huvudsakliga syfte, med slutsatsen att höga krav ställs och bör ställas på rättighetshavarens utredning. Utifrån de problem som föreligger på området behöver domstolen använda en något kontradiktorisk metod där den vid behandling av bevisfrågor behöver vara sträng, strukturerad och transparent i sina resonemang. Medan domstolen vid antagandena om beloppets storlek måste ha ett flexibelt och förlåtande förhållningssätt där en överdriven rädsla för överkompensation undviks, eftersom utebliven vinst omöjligen kan fastställas och innefattar utebliven försäljningsökning. I uppsatsen fastslås även att obehörig vinst är en självständig ersättningsbestämningsfaktor, vilken grundar sig i intrångsgörarens förmögenhetsställning. Obehörig vinst är således inte, som lagstiftaren antog vid implementeringen av det så kallade sanktionsdirektivet, beroende av utebliven vinst. Slutsatsen om obehöriga vinstens självständighet anses följa av sanktionsdirektivets systematik och vara nödvändig för att uppfylla skadeståndsbestämmelsernas preventiva syfte. Möjligheterna med obehörig vinst utreds och betydelsen av obehörig vinst förutspås öka i rättstillämpningen framöver.