Umgänge med förälder - är det en rättighet eller en skyldighet för barn?

Sammanfattning: Uppsatsen beskriver gällande rätt vid umgängestvister rörande barn och dess föräldrar i FN:s Barnkonvention, i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och i svensk rätt. Uppsatsens syfte är att med hjälp av gällande rätt undersöka huruvida umgängesreglerna innebär en rättighet eller en skyldighet för barn att umgås med föräldrarna. Vems umgängesrätt är det, barnets eller föräldrarnas? Barnkonventionens artikel 3 om barnets bästa har blivit ett grundläggande begrepp inom juridiken. Det innebär att man numera ska se till vad som är bäst för varje enskilt barn vid beslut och domar som rör barn, inte minst vid tvister om vårdnad och umgänge. Barnkonventionen kom till för att tillvarata barns grundläggande rättigheter och behov. Med detta i åtanke kan man utgå från att umgänge med förälder i ljuset av konventionen bör ses som en rättighet för barn och inte en skyldighet. Enligt den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ska man vid en umgängestvist göra en avvägning mellan föräldrarnas rätt till familjeliv och barnets rätt till detsamma. Föräldrarnas rätt till ett familjeliv bryts dock om umgänget inte är till barnets bästa. Barnets bästa förefaller därför överordnat föräldrarnas rätt till umgänge. Rättigheten till umgänge gäller därmed för både barn och föräldrar men föräldrarnas rätt till umgänge med barnet bryts om det inte är det som är bäst för barnet. Även enligt svensk lag ska barnets bästa vara avgörande vid umgängesbeslut. I analysen framkommer att det i Sverige presumeras att barn mår bäst av att ha kontakt med båda föräldrarna, oavsett om de alla lever tillsammans. I föräldrabalken står det att barn har rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor med. Dock kan barn inte med hjälp av lagen få till stånd ett umgänge med förälder som inte önskar umgänge med sitt barn. Däremot kan en förälder via domstol få umgänge med sitt barn, även om barnet kanske inte vill. Barn har inte möjlighet att inleda en umgängesprocess i domstol då de saknar talerätt. Däremot kan ett barn med hjälp av olika verkställighetsåtgärder såsom vite och polishämtning bli tvingat till ett umgänge med förälder. Sammanfattningsvis är det barnet som har rätt till umgänge med förälder enligt svensk rätt. Men då barnet inte har något sätt att se till att rättigheten uppfylls kan man ifrågasätta om denna rättighet till umgänge egentligen blir till en rättighet för föräldrarna i verkliga livet. Oberoende av vilket lagrum man undersöker av de ovan nämnda, blir slutsatsen att det avgörande vid beslut om umgänge ska vara huruvida umgänget med förälder är bra för barnet eller ej. Trots de svårigheter det innebär juridiskt, blir en naturlig slutsats att det ska vara en rättighet för barn att få ha umgänge med sina föräldrar om det är det som är bäst för 3 barnet. Det är dock en rättighet som det kan vara svårt för barn att göra anspråk på och kan i vissa fall istället bli till en skyldighet.