Språkbrister i rättssalen - En studie av språkets inverkan på bevisvärderingen av muntliga utsagor i brottmål

Sammanfattning: Att en parts språkbrister vid utsagor inför rätten kan inverka negativt på bevisvärderingen av dessa har berörts i doktrin. Någon utförligare behandling av det potentiella problemområdet har emellertid uteblivit i juridisk doktrin. Uppsatsens syfte är i enlighet därmed att undersöka om och hur en parts språkbruk inför rätten kan inverka på rättens bevisvärdering av den muntliga utsagan. För att uppfylla uppsatsens syfte har följande frågeställningar formulerats. Dessa är i korthet följande: Hur ser gällande rätt ut avseende bevisvärdering av muntliga utsagor? Vilken inverkan kan en persons språkbruk och sätt att avge utsagor ha på bevisvärderingen av dennes muntliga utsagor? Vilken betydelse har språkbruket och sättet som en utsaga avges på i rättstillämpningen? I Sverige råder principen om fri bevisvärdering. Enligt denna har domstolen att i princip fritt värdera den bevisning som förs fram i mål. Av principen följer att legala föreskrifter varken får inverka på hur värderingen ska se ut eller vilket bevisvärde enskilda bevismedel ska ha. Den fria bevisvärderingen gäller för all sorts bevisning och inbegriper följaktligen värderingen av muntliga utsagor. En följd av den fria bevisvärderingen är att det blir aktuellt för domstolen att bedöma olika faktorer vid värderingen av muntliga utsagor. I praktiken innebär det att både innehållet i utsagan samt sättet på hur utsagan avges bedöms. Det är dock viktigt att poängtera att det inte är korrekt att säga att bevisvärderingen är helt och hållet fri. Lagstiftaren avsåg enligt förarbetena att bevisvärderingen i varje fall skulle utföras på ett objektivt sätt, vara fri från domares godtycke och att den skulle vara baserad på allmänna erfarenhetssatser. Detta gäller i högsta grad även vid bevisvärderingen av muntliga utsagor. Med anledning av att beviskravet i brottmål formulerats som att åtal ska vara styrkt "utom rimligt tvivel" har det anförts att även en metod för bevisvärdering i realiteten har vuxit fram ur Högsta domstolens praxis. Enligt denna metod värderas bevisning genom att åklagarens påstående om ett samband mellan ett specifikt bevis och åklagarens gärningsbeskrivning prövas mot bakgrund av alternativa förklaringar till sambandet. Om åklagarens bevisning inte kan eliminera förekomsten av rimligt tvivel ska åtalet ogillas. För att kunna konstituera rimligt tvivel, alternativt att kunna styrka åtal utom rimligt tvivel i mål där ord står mot ord måste utsagorna i sig först värderas. Bevisvärderingen av de muntliga utsagorna sker genom att utsagorna bedöms utifrån ett antal erfarenhetssatser som antingen talar för eller emot en utsagas sanningsenlighet. Resultatet presenteras i ett utlåtande om utsagepersonens och utsagans trovärdighet och tillförlitlighet. Enligt bl.a. NJA 2009 s. 447, I och II, kan en alltigenom trovärdig och tillförlitlig målsägandeutsaga, i förening med vad som i övrigt framkommit i målet till exempel gällande målsägandens beteende innan eller efter den påstådda gärningen, tillräcklig för en fällande dom. De erfarenhetssatser som används i rättstillämpningen är hänförliga till både utsagans innehåll och till sättet som utsagan avgivits på. Relationen mellan sättet som en utsaga avgivits på samt en utsagas eventuella riktighet är dock inte helt okontroversiell. Den beteendevetenskapliga forskningen ger svagt stöd till erfarenhetssatsernas vetenskapliga förankring. Att en utsaga avges på ett specifikt sätt behöver inte nödvändigtvis innebära att anledningen till att utsagan avgavs på det sättet är att utsagan är oriktig. Istället kan sättet som en utsaga avges på bero på ett antal olika faktorer. I arbetet behandlas språket som en faktor som kan påverka sättet på hur en utsaga avges. Bland annat har psykologisk forskning visat att exempelvis att användandet av kroppsspråket kan skilja beroende på personers språkförmågor. Det har även visats att personer med språkbrister, främst personer som har ett annat modersmål än det som talas inför rätten, i större utsträckning tenderar att kommunicera med tecken som signalerar osäkerhet i fråga om minnesåtergivelser. Forskning har dessutom visat att språkbruket kan påverka hur en utsaga bedöms. Personer som behärskar talspråket väl kan få en trovärdighetsbonus till skillnad från personer som exempelvis har utländsk brytning, vilka tvärtom kan bedömas som mindre trovärdiga. Även faktumet att det kan vara svårare att förstå en utsaga som avges av en person med utländsk brytning kan enligt psykologisk forskning innebära att en person riskerar att bedömas som mindre trovärdig. Det har med anledning av detta anförts att utsagor istället bör värderas enbart utifrån deras innehåll och inte på sättet som de avges på. Aktörer verksamma i domstolarna har fört fram språket som en viktig faktor vid diskriminering i brottmålsprocessen. Sättet som en person beter sig på inför rätten samt språkbruket som denne har, har ansetts utgöra två viktiga faktorer till varför denne kan uppfattas som mindre trovärdig. I en rättsfallsstudie utförd inom ramen av detta arbete har det talade språket inte en enda gång i domskälen behandlats som en faktor vid bevisvärderingen av muntliga utsagor. Däremot har faktorer som enligt presenterad beteendevetenskaplig forskning indirekt kan bero på språkliga förmågor använts. Bland dessa hör vagt uttryckta kriterier som att utsagan burit det självupplevdas prägel, att utsagepersonen haft ett specifikt kroppsspråk samt att utsagan avgivits spontant.