Att leda omvårdnaden för patientens skull

Sammanfattning: Bakgrund: Anestesisjuksköterskans yrkesroll kräver kunskap inom både omvårdnadsvetenskap och medicinsk vetenskap och yrkesutövningen sker i hela den perioperativa perioden. Det preoperativa mötet ger anestesisjuksköterskan möjlighet att lyssna på patientens berättelse och skapa en relation. Ledarskap är ett komplext fenomen som utövas i realtion till andra. I ett multidisciplinärt team måste den enskilde kunna åsidosätta sin professions intressen till förmån för patientens bästa. Erfarenhet och teoretisk kunskap som anestesisjuksköterskan besitter ses som förutsättningar för att kunna utöva ledarskapet och genom det en god anestesiologisk omvårdnad. Syfte: Syftet med studien är att undersöka erfarna anestesisjuksköterskors upplevelse av att leda den anestesiologiska omvårdnaden under den perioperativa perioden. Metod: Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sju kvinnliga anestesisjuksköterskor i åldrarna 63-67 år. Insamlad data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet består av åtta subkategorier inordnade under tre kategorier: Att se sig själv som en ledare, Att ha patienten i fokus och Att förhålla sig till andra professioners åsikter. Anestesisjuksköterskorna upplevde att de ensamma ledde anestesin under den intraoperativa perioden. Både ålder och erfarenhet påverkade deras förmåga att utöva ledarskap. Handlingskraft ansågs vara en viktig egenskap att besitta. Att vara patientens advokat och skapa relation till denne ansågs också vara viktigt, och bidrog till att anestesisjuksköterskorna ansåg sig bära patientansvaret. Samarbetet med anestesiologen sågs som nödvändigt men var också utmanande då anestesisjuksköterskorna i vissa fall inte sågs som en tillgång. Slutsats: Anestesisjuksköterskorna upplevde ledarskap som en naturlig del av sitt arbete. Kvarlevande hierarkiska strukturer kunde dock hindra dem från att utöva ledarskap, vilket upplevdes bidra till negativa konsekvenser för patientsäkerheten. Vem som utövade ledarskapet sågs som mindre viktigt så länge det gynnade patientens välmående och säkerhet.