Transporter av radioaktivt material -En analys ur ett havsrättsligt och miljörättsligt perspektiv

Sammanfattning: När det gäller transporter av radioaktivt material och skyddet för den marina miljön så finns det en mängd regleringar som är tillämpliga. Av dessa regleringar kan man säga att det finns fyra stora internationella konventioner som utgör ett slags ramar som man skall hålla sig inom. Utöver dessa fyra konventioner så skall man också ta hänsyn till IAEA och dess regleringar, eftersom det handlar om transporter av radioaktivt material. Man skall även titta på sedvanerätten i internationell rätt, eftersom den ålägger stater flera viktiga skyldigheter när det gäller att skydda miljön. Den grundläggande skyldigheten för stater är att deras agerande inte får skada andra staters rättigheter. För att förhindra föroreningar från fartyg så skall stater verka för att fastställa internationella regler och normer för att förhindra, begränsa och kontrollera föroreningar av den marina miljön från fartyg. På samma sätt skall stater vid behov verka för att sådana farledssystem antas, som är utformade i syfte att så långt som möjligt begränsa risken för olyckor, som skulle kunna medföra föroreningar av den marina miljön. Kuststaterna får också under vissa specifika förhållanden anta lagar och andra författningar vad gäller sin exklusiva ekonomiska zon, för att förhindra, begränsa och kontrollera föroreningar från fartyg. Det är många stater som har protesterat mot transporterna av radioaktivt material. Gemensamt för flera av staterna är att de har fört fram försiktighetsprincipen som en grund på vilken de ifrågasätter lagligheten av transporterna. I dagens läge så har försiktighetsprincipen fått ett stort stöd av det internationella samfundet och den tillämpas på en mängd ämnesområden. Försiktighetsprincipens målsättning är att bidra med riktlinjer när det finns vetenskaplig osäkerhet gällande utveckling och tillämpning av internationell miljörätt. På den mest generella nivån så kan man säga att försiktighetsprincipen innebär att stater skall agera försiktigt och vara förutseende när de beslutar om aktiviteter som kan påverka miljön. En mer preciserad tolkning av försiktighetsprincipen kräver att man reglerar aktiviteter och ämnen som kan vara skadliga för miljön och att man även förbjuder dessa, även om man inte har några övertygande eller helt säkra bevis på att aktiviteterna eller ämnena är skadliga eller kan orsaka skada på miljön. Man kan säga att själva essensen av försiktighetsprincipen är att sedan en risk har identifierats så skall inte bristen på vetenskapliga bevis gällande orsak och effekt användas som ett skäl för att inte agera för att skydda miljön. Skyldigheten att skydda och bevara den marina miljön står mot rätten till oskadlig genomfart. Rätten till oskadlig genomfart är en gammal rättighet och den fanns redan under romartiden. Den definition av oskadlig genomfart som i dagens läge är tillämplig och som ses som en del av sedvanerätten finns intagen i Havsrättskonventionen (United Nations Convention on the Law of the Sea). I Havsrättskonventionen sägs det att en genomfart är oskadlig om den inte stör kuststatens lugn, ordning eller säkerhet. Om ett utländskt fartygs genomfart av någon anledning upphör att vara oskadlig, så har det fartyget ingen rätt att vara kvar i kuststatens territorialhav. Som en konsekvens av detta får kuststaten vidta nödvändiga åtgärder för att hindra sådan genomfart som inte är oskadlig. Men kuststaten kan inte och får inte utan stöd av Havsrättskonventionen hindra utländska fartyg som utövar oskadlig genomfart i kuststatens territorialhav. Detta får kuststaten inte ens göra trots att fartygens last utgör en påtaglig miljörisk, som t.ex. transporter av radioaktivt material gör. Men kuststaterna har vissa möjligheter att begränsa rätten till oskadlig genomfart för fartyg som transporterar radioaktivt material. En sådan begränsning kan t.ex. innebära att ett fartyg bara får använda sig av vissa bestämda farleder, för att på så sätt försöka göra genomfarten så säker som möjlig. Kuststaten får också tillfälligt suspendera rätten till oskadlig genomfart för utländska fartyg i särskilt angivna områden av dess territorialhav, om en sådan åtgärd är av väsentlig betydelse för skyddet av dess säkerhet. När det kommer till skadeståndsfrågan i händelse av en olycka med transporter av radioaktivt material så finns det vissa specifika internationella traktater som etablerar ett skadeståndsansvar i händelse av en nukleär olycka. Men det existerar inga enhetliga regler som reglerar skadeståndsfrågan i samband med nukleära olyckor, varken om den inträffar vid t.ex. ett kärnkraftsverk eller om den inträffar under en transport. Att det inte finns några enhetliga regler ställer till problem, särskilt när det gäller transporter av radioaktivt material, eftersom dessa transporter ofta är gränsöverskridande. Detta innebär att om det inträffar en olycka så kan det bli så att det blir ett flertal skadeståndskonventioner som blir tillämpliga. Det finns alltså många luckor som måste täppas till i det gällande regelverket när det gäller skadeståndsansvar i händelse av en olycka med ett fartyg som transporterar radioaktivt material. Polluter Pays Principle är en vida accepterad och tillämpad rättslig princip när det gäller att betala för kostnaderna för föroreningar och kontroll. Som en följd av detta så har principen också inkorporerats i ett miljörättsligt ''liability'' sammanhang, vilket alltså innebär att det är den som har handlat fel, d.v.s. förorenaren, som har en skyldighet att reparera skadan. Polluter Pays Principle är en miljörättslig princip och därmed är den en övergripande norm som inte är direkt bindande. Detta i sin tur medför att principen har vissa svagheter som får till följd att den är svår att tillämpa i praktiken.