Barns rättsliga ställning i familjerättsliga mål, LVU-mål och asylmål- förslag på samverkansformer av dessa processer

Sammanfattning: Uppsatsen behandlar barns rättsliga ställning i familjerättsliga mål, LVU-mål och asylmål. Arbetet syftar till att undersöka de likheter och skillnader som föreligger mellan dessa typer av processer. Det förekommer att barn kan vara inblandade hos flera myndigheter och domstolar samtidigt. Det kan handla om en vårdnadstvist mellan vårdnadshavarna i tingsrätten, samtidigt som det finns en begäran om omhändertagande hos förvaltningsrätten. I dagsläget finns det i Sverige ingen lagstiftning eller system som förenar problem med barnrättslig karaktär under samma tak. Syftet med uppsatsen är att undersöka möjligheter med att samla ihop alla barnrelaterade fall under samma tak, genom att införa någon form av samverkan, exempelvis familjedomstolar. I uppsatsen undersöks gällande svensk rätt, men också australiensisk rätt, med fokus på familjedomstolar. Den gemensamma tanken för barn i familjerättsliga mål, LVU-mål och asylmål är, att barnens inställning ska så långt som möjligt redovisas för rätten. Det ska ske på ett sätt som barn inte kan ta skada av. Likaså har barn i alla fallen rätt att ge uttryck för sin vilja och inställning. De skillnaderna som föreligger mellan de olika måltyperna, kan ha sin förklaring i hur mycket barn i de olika processerna ska skyddas, hur pass viktigt det är att ha med barns åsikter i processen, och hur pass avgörande denna åsikt blir för utgången av processen. I familjerättsliga mål tycks lagstiftaren ha lämnat ett förtroende för barns vårdnadshavare att själva komma överens, företräda och se till vad som är barnets bästa. De övriga målen d.v.s. asyl och LVU-målen är det samhället, antingen genom socialtjänsten eller migrationsverket, som har det övergripande ansvaret för barn, och ska se till att barns angelägenheter och åsikter blir så pass utredda som möjligt. Idag finns det inget som samverkar dessa tre rättsprocesser under ett och samma tak. Detta kan vara problematiskt då barn tvingas slussas mellan olika myndigheter och personal. De närmsta Sverige har kommit till en samverkan är via barnahus, som är en samverkan mellan socialtjänst, polis, åklagare, ungdomspsykiatrin m.m. för barn som utsätts för brott. Dessa aktörer samlas under ett och samma tak, för att barn inte ska behöva slussas mellan olika myndigheter och personal. Det finns dock ingen samverkan på domstolsnivå, och det föreligger inget intresse av att arbeta gentemot en sådan konstruktion i Sverige. Ett land som har familjedomstolar är Australien. Familjedomstolen arbetar enbart med familjerättsliga mål och har specialiserade domare som handlägger ärendena. Slutligen innehar uppsatsen en analytisk del där det konstateras att det finns ett tydligt behov av kompetens hos beslutsfattarna, men också behov av en bättre domstolsmiljö för barn, där barn kan känna trygghet. För att uppnå detta bör man inrätta familjedomstolar där personal får genomgå utbildningar och ha specialkompetens inom barnrätten. Det borde ställas krav på specialkompetens hos domare och på biträde som företräder barnet, detta kan i sin tur bidra till ökad rättssäkerhet, men också en förkortning av domstolshandläggningen.