Förskollärares erfarenheter och didaktiska arbete med högläsning för att främja barns erövrande av litteracitet

Sammanfattning: Högläsning är en traditionell aktivitet i förskolan men trots det så är det inte förens nu det står i förskolans läroplan att barnen ska erbjudas högläsning. Vidare står det att de ska ges möjlighet att få samtala om litteratur och diskutera texter, vilket det inte stod i den tidigare läroplanen (Skolverket, 2016; Skolverket, 2018). Utifrån ett sociokulturellt perspektiv är syftet med studien att få fördjupad kunskap om förskollärares arbete med högläsning för att främja barns erövrande av litteracitet i förskolan. För att undersöka det så har en intervjustudie genomförts där sex förskolläraren har fått delge sina erfarenheter och upplevelser kring hur de didaktiskt arbetar för att främja barnens erövrande av litteracitet genom högläsning. Det insamlade materialet har analyserats utifrån teorier om litteracitet och ett sociokulturellt perspektiv på lärande. Resultatet visar på förskollärarnas erfarenheter i de didaktiska valen inför högläsningen. Vidare visar resultatet att högläsningen både kan ske spontant och planerat samt artefakters olika betydelse i det didaktiska valen inför högläsning. Resultatet visar även att litteracitet som utgångspunkt visade sig i intervjuerna samt att det är ett tillfälle att skapa relationer med barnen. Vi fick även ta del av förskollärarnas erfarenheter i det didaktiska arbetet med högläsning före och efter den nya läroplanen. Studiens slutsatser är att högläsning enligt resultatet hänger samman med det sociala samspelet i förskolan, det vill säga att ur ett sociokulturellt perspektiv så erövrar barnen litteracitet i samspel med andra barn och vuxna. Det har framkommit att förskollärarna innan den nya läroplanen använde sig av högläsning för att barnen skulle vila. Men i och med att högläsning fått en framträdande roll i den nya läroplanen så har syftet förändrats och högläsningen har kommit att bli en undervisningsmetod.