Bevisvärdering av barns utsagor i sexualbrottsmål

Sammanfattning: I mål om sexuella övergrepp mot barn utgör barnets utsaga ofta den huvudsakliga bevisningen för åklagarens åtal. På grund av brottets karaktär är det sällsynt att det finns några direkta vittnen till övergreppen eller någon form av teknisk bevisning som direkt styrker vad barnet berättar. Bristen på bevis leder till att barnets utsaga får en väldigt betydelsefull bevismässig ställning. Därmed blir det intressant att närmare undersöka under vilka premisser rätten bevisvärderar barns utsagor i sexualbrottsmål. De bevis som åberopas i en brottmålsrättegång kan alla delas in efter en teoretisk schematisk modell. Barns utsagor utgör bevisfaktum, vilket medför att de ensamma kan läggas till grund för en fällande dom. Därmed är det möjligt för rätten att döma den tilltalade till ansvar för de gärningar som åklagaren hävdar i sin gärningsbeskrivning enkom med motiveringen av vad barnet berättar. Bevisvärdet av ett barns utsaga kan således bli mycket högt, frågan uppstår då om det slutgiltiga bevisvärdet påverkas av vilken värderingsmetod rätten använder sig av eller ej. Inom svensk processrätt dominerar framförallt temametoden, värdemetoden samt metoden med alternativa hypoteser. Enligt anhängare till temametoden, bland vilka Per Olof Bolding hade sin självskrivna plats, bör bevisvärdet fastställas med utgångspunkt i frågan huruvida aktuellt tema kan ge upphov till beviset i fråga. Temametoden tar även hänsyn till begynnelse- sannolikheten för en händelse. Värdemetoden vänder på frågeställningen. Enligt Ekelöf bör utgångspunkten vara sannolikheten för att ett visst bevis har orsakats av ett visst tema. Vidare tillerkänns begynnelsesannolikheten inte samma betydelse och metoderna skiljer sig även åt beträffande bedömningen av motbevisning. Metoden med alternativa hypoteser skiljer sig markant från ovanstående. Istället för diverse frekvensresonemang laborerar rätten med alternativa hypoteser till gärningsbeskrivningen, som utgör prövningens huvudhypotes. Genom att byta ut olika moment i denna prövar rätten huruvida åklagarens hypotes står sig eller ej. Går den att falsifiera i den utsträckningen att det inte längre kan anses ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig enligt åklagarens beskrivning, kan rätten inte heller bifalla åtalet. Syftet med uppsatsen har varit att undersöka huruvida ovanstående metoder påverkar bevisvärderingen av ett barns utsaga eller ej. Värderingen har således skett utifrån ett bevisfaktum beaktandes ett antal hjälpfaktum, indicier, strukturbevis samt viss motbevisning. Konklusionen som kan dras är att metodvalet kan påverka det slutgiltiga bevisvärdet av ett bevisfaktum, dock är detta någonting som beror på vilken motbevisning som förebringas samt hänsynen till begynnelsesannolikheten, inte på det enskilda bevis- faktumet. Vad det gäller metoden med alternativa hypoteser är frågan huruvida inte en tillämpning av den metoden framför tema- eller värdemetoden medför att barnets utsaga måste vara trovärdig och tillförlitlig i en högre utsträckning för att kunna tillmätas ett tillräckligt högt bevisvärde för att leda till en fällande dom, då rätten konsekvent söker efter sätt att falsifiera utsagan, vilket inte sker vid en värdering enligt tema- eller värdemetoden. Förutom valet av bevisvärderingsmetod finns det ytterligare faktorer som påverkar det slutgiltiga bevisvärdet av ett barns utsaga, bland dessa faktorer återfinns förekomsten av videoförhör samt förutsättningarna för hur polisens förhör med barnet genomförs. Vad det gäller förstnämnda omständighet har bland annat HD uttalat i ett antal prejudikat att själva sedvanan att låta rätten ta del av barnets utsaga via videoförhör och därmed undvika att barn personligen tvingas infinna sig i rätten är att föredra. Dock medför detta automatiskt att bevisvärdet av utsagan sänks på grund av att rätten inte får ta del av utsagan muntligen. Beträffande själva förhöret av barnet är detta av intresse beaktandes två aspekter, dels vad det gäller bedömningen av själva förhörstekniken, dels angående i vilken utsträckning försvaret har beretts möjligheter att ställa frågor och bemöta utsagan. Vad det gäller förstnämnda är detta av betydelse då rätten, innan utsagan kan tillmätas ett bevisvärde, måste ta ställning till huruvida utsagan kan anses trovärdig och tillförlitlig. För denna bedömning har bland annat justitierådet Torkel Gregow uppställt ett antal kriterier, bland vilka ett flertal förutsätter kunskap om hur förhöret har genomförts. Likaså existerar det psykologiska felkällor, det vill säga omständigheter som kan leda till att barnet svarar fel. Ett förhör som genomförs utan felkällor och utan ledande frågor borde rimligtvis tillerkännas en högre tillförlitlighet än ett förhör i vilket ett antal felkällor kan identifieras. Liknande resonemang kan föras angående försvarets möjligheter att ta tillvara sin rättighet att bemöta allt som anförs mot den tilltalade, en rättighet som även erkänns av EG-rätten genom 6 artikeln EMRK. Har försvaret inte haft möjligheten att innan huvudförhandling dels ta del av barnets utsaga, dels ställa frågor till barnet, är detta någonting som skall beaktas av rätten vid bedömningen av barnets utsaga. Brott förövade mot barn och då särskilt sexualbrott, erhåller betydande uppmärksamhet av såväl samhället som massmedia. Att samhället inte förmår skydda barn från övergrepp utgör ett stort misslyckande, lika stort som då oslydliga fälls för ett brott som i samhällets ögon kommer att märka dem för livet, oavsett resning eller ej. Därför är kunskap om barns beteende och utsagor samt bevisvärderingen därav centralt för rättssystemet. Korrekt kunskap ökar samhällets möjligheter att skydda barn från att bli sexuellt utnyttjade och minskar risken för att oskyldiga fälls till ansvar för ett brott de inte begått. I mål om sexuella övergrepp mot barn används ofta sakkunniga för bedömningen av barns beteende och symptom. Dock är den slutgiltiga bedömningen alltid rättens. Bevisvärderingen av ett barns utsaga är en domares uppgift.